Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET SCHMALKALDISKA KRIGETS KATASTROF OCH TRIDENTINSKA MÖTET: 1546-1547. 379
som innefattade tio artiklar, genomförde en reformation af läran i anslutning till den
augsburgska bekännelsen utan att göra några ändringar i fråga om kulten. Det var
ett gemensamt verk af Cranmer och ett antal biskopar, hvilka senare med ojämför-
ligt mycket större kraft och beslutsamhet än han representerade den tyska prote-
stantismen.
Men redan 1539 inträffade genom den s. k. »blodiga billen» ett starkt bakslag
och nya förföljelser af de evangeliske. Det gammalkyrkliga partiet hade åter vunnit
afgörande inflytelse öfver konungen, hvilkeö för öfrigt haft tillfälle att öfvertyga sig
om att den stora massan af hans folk ännu höll fast vid den gamla kyrkan. Men
ännu under Henriks sista år - han dog i januari 1547 - hafva likväl vissa omsväng-
ningar inträffat.
Öfver hufvud taget har hans regering icke bragt något resultat till stånd, som ej
under vissa omständigheter ännu en gång kunde hafva omintetgjorts. Hans system,
som led af en inre motsägelse, -en påfyekyrka utan påfve- utgjorde ju för de båda
kyrkliga partier, hvilka till följd af den allmänna rörelse, som drog fram genom
hela Europa, äfven här uppkommit, endast en ständig eggelse att bringa förhål-
landena till klarhet: det ena partiet måste verka för reformationens framtid, det
andra för påfvens förnyade erkännande.
Efter Henriks död bereddes bägge partierna efter hvarandra möjlighet att visa,
livad de förmådde.
Under Henrik VIII:s närmaste efterträdare, hans 1537 födde son Edvard VI
(1547-53), kunde Cranmer omsätta sina idéer om en kyrkoreform. Under Henriks
äldsta dotters regering, »den blodiga» Maria, Filip II:s af Spanien gemål (1553-58),
mäktade motpartiet ännu en gång, med användande af medeltidens grymma medel
- äfven Cranmer led 1556 kättarens död i lågorna - upprätta påfvekyrkan. Maria
har likväl nästan mera än sin broder Edvard skapat förutsättningarne för ett prote-
stantiskt England. Under hennes »katolsk-spanska» regering gjordes rent hus med
den gamla kyrkans system i England. Men visserligen skulle ännu lång tid förflyta,
uppfylld af de häftiga skakningar, som upprörde nationen i dess allra djupaste
grundvalar, tills något nytt arbetade sig fram i det gamlas ställe. Därom har allra
mest 1600-talets historia att förmäla.
Hur snabbt, lugnt och likformigt försiggingo icke i jämförelse härmed den tyska
reformationens landvinningar i Nord- och Östeuropa, om också själfklart ej heller
här utan strid eller mångfaldiga våldsdåd.
Redan före det schmalkaldiska krigets utbrott hade reformationen i Sverige och
Danmark trängt igenom; i Norge var den för framtiden betryggad. Likaledes hade
Livland och hertigdömet Preussen fallit reformationen till, liksom den tyska befolk-
ningen i de preussiska städerna. Äfven i själfva Polen och i Litauen var den stadd
i oaflåtlig frammarsch, och i ej mindre grad vinkade segern den i sydöst: i Ungern
och Siebenbiirgen. Hur vidt utbredda de nya religiösa idéerna voro i de österriki-
ska arflanden, hur sorgligt det, trots alla ynnestbevis från de styrande, här stod
till med den gamla kyrkan, hafva vi redan sett.
Vi kunna nu förstå de tyska protestanternas glada tillförsikt, hvarom tidigare
ordats. Öfverallt följde de med uppmärksamhet sina tankars segerlopp äfvensom
de hinder, som mötte rörelsen, såsom i England och Nederlanden, i Frankrike och i
Italien: anhängare af schmalkaldiska förbundet hafva till och med en gång vid denna
tid hos rådet i Venedig lagt sig ut för sina trosfränder.
Däremot kände de, helt naturligt, ännu icke till att en ny, mot dem fientlig
rörelse framträdt, hvilken, med utgångspunkt i Spanien, först och främst underlade
sig Rom för att därpå likaledes anträda sitt tåg genom Europa.
Ännu kunde de hängifva sig åt de gladaste förhoppningar - och likafullt stodo
de hart nära inför en katastrof, hvilken för ett ögonblick skulle slå dem till marken
och varaktigt undanrycka deras tro en del af protestantismens ursprungsland.
10. Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546-1547.
De förbundne i Schmalkalden kunde vid början af 1540-talet i det hela icke
beklaga kig öfver att det politiska läget i Europa var ogynnsamt för deras sak.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
