Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
städerna nödsakade köpa sig kejsarens nåd. Det belopp, som de nu inom några
veckor måste anskaffa i klingande mynt, uppgick troligen till mer än en million
gulden. Hur hade icke ännu för ett par månader sedan »de varsamme och vise»
jämrat sig, när de till sin religions räddning skulle som lån eller förskott uppbringa
tredje- eller fjärdedelen! De hade förklarat det för alldeles omöjligt!
Sin religion hade visserligen städerna ej heller nu velat prisgifva lika litet som
sina öfriga friheter; de hade alla begärt »att blifva bibehållna vid den sanna evan-
geliska läran.» Men till sist hade de, liksom tidigare Moritz och andra evangeliska
furstar, måst nöja sig med endast muntliga och mer eller mindre obestämda löften.
Men icke ett ögonblick tänkte Karl med dessa halfva medgifvanden låta hindra
sig från att nå målet: hela Tyskland måste åter ställas under den gamla kyrkans
ledning.
En kraftig ansats därtill hade han genast under vintern gjort med ärkebiskops-
dömet Köln, hvars öfvergång till evangelium ju för honom varit en hufvudsaklig
anledning till kriget. Sedan ärkebiskop Hermann blifvit afsatt, blef reformationen
undertryckt öfverallt i stiftet; »ett område, som nästan gått förloradt», återeröfrades
för Rom: Rhen kunde ånyo i hela sitt lopp få gälla som »det heliga rikets präst-
gata». Men på samma gång hade det första stora försöket strandat att inom ett
andligt furstendöme i nationell anda lösa den religiösa frågan. Vi veta, hvilken
storslagen förhoppning Tyskland därmed måste jorda.
Hvad som i Köln bragtes till fullbordan, det skulle nu, sedan »rebellionen» som-
maren 1547 fullständigt undertryckts, hafva måst genomföras i hela riket. Karl var
likväl tillräckligt insiktsfull för att förstå, att han inom de gammalevangeliska områdena
icke utan vidare skulle kunna omintetgöra reformationen. Ty det hade lika litet undgått
honom som hans broder Ferdinand, att den romerska kyrkan tarfvade att reformeras.
Hans förhoppning att kunna återföra protestanterna till »den gamla tron» hade för-
denskull alltid haft till förutsättning, att den katolska kyrkan renades från en mängd
svåra missbruk. Ett allmänt koncilium hade ju i alla tider synts honom vara det
enda medlet att utföra denna reform. Detta möte skulle fatta beslut af den art,
att han af protestanterna verkligen kunde kräfva underkastelse under denna högsta
instans. Just kriget hade bort gifva honom möjlighet att förskaffa lydnad åt dessa
beslut. Löftet om att underordna sig konciliet hade fördenskull också varit
ett oeftergifligt villkor för hans öfverenskommelse med de protestantiska furstar, som
trädde i hans tjenst; så t. ex. för hans fördrag med Moritz - bortsedt från att
han, som vi sett, utlofvade att se genom fmgrarne med en afvikelse från en eller
annan bestämmelse på synoden.
Det så ofta utlofvade konciliet hade ändtligen blifvit verklighet; det hade öpp-
nats i Trident i december 1545, vid den tid då Karl redan hade måst vända sin
hufvudsakliga uppmärksamhet till det planerade kriget.
Hade nu konciliet gillat och omfattat kejsarens afsikter? Och var påfven beredd
att gå hand i hand med kejsaren?
På dessa afgörande spörsmål hafva vi nu att söka svar.
Det stora kyrkliga verk, hvarmed den världsliga makten nu grep sig an, kunde
i enlighet med sakens natur föras i hamn endast under den förutsättning, att den
katolska kristenhetens bägge hufvudmän endräktigt samverkade.
Kom ett dylikt samarbete till stånd, så framväxte därmed - till följd af det läge,
som kriget skapat - en oerhörd fara för den tyska protestantismen. Konciliet skulle
då i själfva verket hafva förmått att - utan att karaktären af medeltida kristendom
skulle hafva lidit något afbräck - slå in på en väg, som ledde till en starkt i ögonen
fallande reformation, och uppfylla dessa kraf, hvilka såväl världsliga som andliga
furstar i Tyskland just i katolicismens eget intresse hade framställt: krafven på lek-
mannens åtnjutande af kalken i nattvarden, tillåtelsen för prästerna att gifta sig, äfven-
som förmodligen ett starkare beaktande af det nationella elementet i kulten. Äfven ett
visst tillmötesgående i fråga om läran var icke utan vidare otänkbart; det fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
