Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 10 Det schmalkaldiska krigets katastrof och tridentinska mötet: 1546–1547
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
sidan Alperna hade till följd, att Karl, såsom August von Druffel visat, under den
närmast följande tiden höll sin uppmärksamhet mera riktad på Italien än på det
ännu okufvade Nordtyskland, hvadan han lät värfva spanska trupper för Italien,
medan en del af hans tyska här afskedades. Den mot påfven riktade förebråelsen
hade så till vida fog för sig, som Paul III ånyo närmat sig Frankrike och sökte
mobilisera det till de tyska kättarnes hjälp. Den för de förbundne lyckliga utgången
af fälttåget vid Donau hade i Rom kommit förskräckelse åstad och återuppväckt
farhågan, att kejsaren vore på väg att vinna världsherraväldet. Äfvenledes kunde
påfven med skenbar rätt klaga öfver att hans nuntie hållits borta från förhandling-
arne med de sydtyska protestanter, som underkastat sig kejsaren, ehuru det här
likväl var fråga äfven om religionen, ja öfver att kättarne lemnades i okvald besitt-
ning af sin kult. Men till sist kände sig äfven »den gode, gamle familjefadern», såsom
den mer än åttioårige påfven kallas i sina förtrognes bref, sårad, emedan kejsaren
ihärdigt vägrade att erkänna Pier Luigi Farnese som hertig af Parma och Piacenza;
ja i den nye vicekonungen af Milano, Ferrante Gonzaga, hade han gifvit denne en
granne, hvilken till följd af påfvesonens - Pier Luigi Farneses - högförrädiska
franskvänliga stämplingar skarpt öfvervakade dennes görande och låtande.
Just denne Pier Luigi skulle kort därpå blifva den olyckliga anledningen till att
påfvens fientlighet mot kejsaren fick en tillsats af dödligt hat och brytningen mellan
båda blef ohjälplig. Mot Farneses usla, tyranniska styrelse yppade sig i Piacenza
en sammansvärjning, och den 10 september 1547 blef han mördad. Bevisligen har
Ferrante Gonzaga planlagt och ledt anslaget, och hans kejserlige herre, som dessutom
lugnt behöll det af hans anhängare besatta Piacenza, har icke varit okunnig härom.
Skulle det under sådana förhållanden varit tänkbart, att Paul III gifvit vika
för kejsarens fordran att åter förflytta synoden till Trident? Först Paul III:s efterträdare
(Paul III dog den 10 novemker 1549), Julius III, visade sig beredd därtill, hvarför
konciliet den l maj 1551 åter kunde sammanträda i Trident. Men nästan precis efter
ett års förlopp skingrades det - denna gång var det en verklig flykt - med ens
åt alla håll och kanter. Ännu en gång hade den tyska protestantismens politiska
kraft flammat upp och slagit ned som en blixt i Trident. När ett årtionde
senare fäderna för tredje gången församlades i den gamla konciliestaden, då var
den mäktige kejsaren icke längre i lifvet och Tyskland hade slutit sin fred utan
medverkan af påfve och koncilium.
Så har det kommit sig, att det tridentinska kyrkomötets historiska betydelse, hvilken
vi tidigare i hela sin omfattning sökte klargöra för oss,först under motreformationens epok
börjar göra sig gällande för Tyskland, så att vi under vår historias fortgång från denna
tidpunkt (1547) kunna bortse från den viktigaste kyrkoförsamlingen under nyare tiden.
Till och med konciliets första sammankomst var för Tyskland närmast liksom
icke till. Gåfvo den påfliga församlingens stordåd någon som helst uppslagstråd
åt Habsburgarnes politik? Ferdinands omdöme lär icke mycket hafva afvikit från
hans broders, när han, af Karl tillfrågad om sin mening, (i februari 1547) yttrade:
på ett allmänt kyrkomöte måste det tillgå på ett helt annat sätt än i Trident; man
måste betaga protestanterna hvarje anledning att rynka på näsan åt konciliet; de
torde icke längre hafva någon orsak att beklaga sig öfver att man godtyckligt uteslöte
några och skänkte andra gehör eller fattade öfverilade beslut.
Den situation, som på detta sätt skapades af konciliet, kunde icke lemna kejsaren
i tvifvel om hans nuvarande kyrkopolitiska uppgift. Hans väg låg fullkomligt klar
framför honom, alltsedan hans tvist med Paul III hade komplicerats och blifvit
ohjälplig. Ville han skörda frukterna af kriget ej blott i politiskt hänseende genom
undertryckandet af ständernas »libertet» utan framför allt jämväl för uppnåendet af sitt
kyrkliga ideal, såg han sig numera hänvisad till sig själf allena, till sin egen kraft.
Det har säkerligen icke förefallit honom som ett vågstycke att förlita sig härpå.
Han var fullt medveten om det utomordentliga i sin maktställning för ögonblicket.
Härur framspringer äfven det tyranniska i hans tillvägagående.
Detta kännetecknar början af den sista epoken under reformationens tidsålder.
Men epokens slut ger oss en helt annan bild: då se vi despotens makt slagen i
spillror och nationen ändtligen lemnad åt sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
