Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KARL V PÅ HÖJDEN AF MAKT. HANS FALL. 1547 -1555.
403
dande var, bevisas däraf, att han äfven visade sig duktig under de furstliga dryckeslagen.
Det fanns redan en och annan, som i honom såg den blifvande härskaren. Men
hur föga trakterad måste icke konung Ferdinand känna sig af projektet! Det kom
till häftiga sammanstötningar mellan de båda bröderna. Ferdinand och hans äldste
son Maximilian gåfvo dock till sist (i mars 1551) sitt samtycke till att efter Karls
död Ferdinand skulle blifva kejsare och Filip romersk konung men efter Ferdinands
frånfälle Filip skulle blifva kejsare och Maximilian romersk konung.
Hvad skulle det hafva blifvit af Tyskland, om den spanska världsmakten verkligen
hade bemäktigat sig kejsardömet? Bara tanken på denna eventualitet är egnad att
skrämma oss. Vi veta, hvilken tyngd Spanien därförutan lagt på nya tidens Europa.
Ferdinand hade vid nämnda öfverenskommelse till på köpet förpliktat sig att
i egen person hos kurfurstarne lägga sig ut för Filip. Han höll ord. Emel-
lertid kunde han då med
tillfredsställelse öfvertyga
sig om att inom valkolle-
giet de tre gammalkyrkliga
furstarne i sin obenägenhet
gentemot spanjoren voro en-
se med de tre protestantiska
kollegerna.
Med det hjärtliga sam-
förstånd, som decennier
igenom rådt mellan de bäg-
ge habsburgska bröderna,
var det nu förbi. Ovill-
korligen trädde Ferdinand
närmare de tyska furstarne,
i synnerhet kurfurst Moritz
- samme man, som kort
därpå skulle blifva ledaren
för den revolutionära res-
ningen mot kejsaren.
Själen i upprorsrörelsen
Titelblad till Karl V:s »pinliga» brottmålsstadga.
var emellertid i början en
annan: markgrefve Johan
af Neumark. Som vi sett,
hade han under det schmalkaldiska kriget kämpat vid kejsarens sida. Men inte-
rimsstadgan hade öppnat hans ögon. Allt starkare såg han sig nu hotad i
religiöst hänseende. Till skydd för sin tro förband han sig nu med Johan Albrecht
af Mecklenburg, hvilken i likhet med honom var särdeles blottställd därigenom,
att han öppet tillbakavisat interimsstadgan, och med sin stambefryndade kusin,
hertig Albrecht af Preussen, Tyska ordens forne stormästare. Att draga äfven
Moritz med i förbundet - därför måste dessa furstar hysa betänkligheter, så
mycket mera som han ännu helt nyss lånat sig till att i rikets namn utföra akt-
förklaringen öfver det tappra Magdeburg och redan var lägrad utanför staden. De
hade ingen aning om att den wettinske fursten redan slagit in på en liknande väg
som de; redan hade han i samförstånd med den unge hessiske fursten uppgjort en
plan att befria landtgrefven, och öfvertagandet af nämnda riksmandat hade framför
allt varit afsedt att gifva honom tillfälle till rustningar, som ej kunde väcka upp-
seende. Nu (februari 1551) inledde han å sin sida underhandlingar med de för-
bundne. Deras misstroende sökte han öfvervinna genom en försäkran, att hans
företag afsåge icke blott att rädda den »tyska liberteten» utan äfven försvaret för
den evangeliska tron: ej heller han - så lät han markgrefven förstå - vore »nå-
gon mamluk i religionen». Och därom kunde de åtminstone snart öfvertyga sig,
att det låg ett förbittradt allvar bakom hans beslut att göra upp räkningen med
kejsaren. Han hade icke kunnat smälta, att Karl öfverlistat honom i det schmal-
kaldiska kriget genom att drifva honom in i striden för att därefter pruta på hans seger-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
