Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11 Karl V på höjden af makt. Hans fall. Uppgörelsen mellan de tyska partierna sinsemellan. 1547–1555
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
412 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
Augsburg. Hvad de om möjligt måste vinna, var den absoluta likställdheten för
dessa bägge religioner. Nu fanns det ju emellertid jämte dessa ytterligare en mängd
andra. Tack vare den värme, hvilken denna i religiöst hänseende så starkt upp-
rörda tidsålder utstrålade, hade sektväsendet på det yppigaste skjutit upp. I den
brokigaste mångfald tumlade sig dessa små partier, hvilka, mer eller mindre påver-
kade af evangeliska idéer, likväl mestadels voro barn af den gamla kyrkan och ut-
gjorde en fortsättning af de medeltida sekteristernas gamla, osunda konventikel-
kristendom. Å ena sidan oskyldiga svärmare, fulla af innerlig, världsfrånvänd, ofta
förvirrad mystik, hvilka från dagens ljus taga sin tillflykt till skymningsdunklet i
vråarne; å den andra nya profeter och apokalyptiker, vederdöpare af de mest väx-
lande nyanser, än tysta, lugna människor, än af förvirrade omstörtnings- och världs-
förbättrarideer vildt upprörda andar, därjämte »sakramenterare», för hvilka vissa
yttre stadganden hos den nya kyrkan voro en afsky och till hvilkas antal man,
hvilket är psykologiskt förklarligt, räknade äfven de spridda zwinglianerna i riket
- och alla de andra, sinsemellan söndrade fraktionerna. De voro samtliga - vi
betrakta det i våra dagar som en beklagansvärd brist - uteslutna från landsfreden.
Endast mellan den gamla religionen och den augsburgska bekännelsen var fritt val.
Men detta val stod visst icke öppet för enhvar. Därmed äro vi inne på den andra
och mycket mera kännbara bristen.
Fredsslutet var en öfverenskommelse ständerna emellan; dess förmåner tillkommo
i första hand de riksomedelbare: furstarne, »det fria riksridderskapet», liksom »rikets
fria städer» men icke undersåtarne. Den territoriella utvecklingen hade ledt därhän,
att myndigheterna öfverallt i riket utfärdade bestämmelser i de religiösa angelägen-
heterna, de evangeliska i öfverensstämmelse med uppfattningen hos det öfverväldi-
gande flertalet bland deras undersåtar och följaktligen med stöd af den allmänna
meningen, de öfriga i nära anslutning till påfven och den gamla kyrkan. Så kunde
i Augsburg satsen om den territoriella religionsöfverhögheten (cujus regio, ejus reli-
gioj upptagas i rikets lag, i enlighet hvarmed undersåtarne alltså hade att rätta sig
efter sin härskares religiösa tro - åtminstone i vanliga fall, ty undantag medgåfvos
- en tvifvelsutan oevangelisk bestämmelse, i strid med protestantismens anda. Och
det oaktadt innebär den ett stort framsteg; icke utan skäl låter den ännu i dag
mycket illa i romersk-katolska öron. Den krossade nämligen den romerska kyrkans
envälde, ja det kyrkliga enväldet öfver hufvud. Ty den världsliga öfverheten, på
hvilken inom de protestantiska områdena makten öfver de religiösa angelägen-
heterna öfverläts, kunde aldrig i längden förnedra sig till att spela rollen af lydig
tjenare åt en tyrannisk kyrka.
Genom freden i Augsburg var emellertid den enskilde undersåten visst icke be-
rättigad att träffa fritt val mellan den gamla och den evangeliska religionen - om
också annorledes troende undersåtar medgafs rätt att fritt utvandra, i det de kunde
sälja allt, hvad de egde och hade, och med hustru och barn fingo öfverflytta till ett
område, där de kunde lefva oanfäktade i sin tro.
Om sålunda undersåtarne ej tillerkändes religionsfrihet, så innebar det förvisso
ingen kränkning af den likställighetens grundsats, som ställts i spetsen, men till
följd af förhandenvarande förhållanden var det för den romerska kyrkan en oskatt-
bar fördel. Antalet af dem, som längtade tillbaka till den störtade kyrkan, var under
protestantisk spira ganska ringa. Däremot hade de gammalkyrkliga myndigheterna
att hos sina undersåtar kämpa med de mäktigaste sympatier för den evangeliska
rörelsen, och om också ej öfverallt, så egde likväl inom vidsträckta områden medel-
tidskyrkan numera endast svagt stöd i folkets lif.
Undanhållandet af det fria valet spelade då härvidlag en betydande roll.
Men de evangeliska ständerna - och vi med dem - skulle hafva kunnat skatta
sig lyckliga, om de lyckats i sina ifriga bemödanden att skydda freden för ett tredje
fel, hvilket i förening med den andra bristen skulle blifva af ödesdiger art för pro-
testantismens framtid i riket.
Detta fel rörde nämligen vid grundvalen för hela fredsverket, likställandet af de
båda religionerna; i en ur praktisk synpunkt oerhördt viktig punkt har denna princip
icke vidmaktshållits.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
