Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - RESULTATET
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 TH. BRIEGER, REFORMATIONEN.
kände, räddande kärleken hand i hand. Huru mycken själslig pina har ej i trons,
i kärlekens namn förorsakats ofta till och med de döende - långt in i ortodoxiens
blomstringstid! Vi ega mer än en skildring, som flutit ur biktfädernas egen penna;
vi kunna vid läsningen tro oss försatta till medeltiden, om än sträckbänk, eld och
svärd icke här spela någon roll. Och i själfva verket var det ett stycke medeltid,
såsom vi antydt, ett stycke medeltid midt i protestantismen!
Ty på dess grund och mark röra vi oss likvisst. Så stark förkrympningen af
de reformatoriska tankarne än måtte vara, en god dfel af dem har likväl Luthers
samtida fattat, med seghet fasthållit och gripit sig an med att omsätta dem i verkligheten.
Vi behöfva endast betänka, hvad som här måste uträttas.
Hur många band hade icke lossnat! Hvilken förvildning hade icke inrotat sig,
sedan kyrklighetens och sedlighetens hittills gällande motiv hade störtat samman!
Således måste en ny kyrklig anda väckas, en ny sedlighet grundläggas. I de själfvalda
arbetenas ställe med deras förtjenstfulla egenskaper, dessa utomordentliga presta-
tioner, h vilka så ofta taga sin flykt från verklighetens värld, skulle träda - så for-
drade den nya evangeliska trosideen - en enkel borgerlig sedlighet d. v. s. en sed-
lighet, som direkt i det hvardagliga arbetet hade att bestå sitt prof. Och af hvilka
medel kunde då kyrkan betjena sig för att utså nya frön? De som hittills kommit
till användning saknades ju: den med öfverjordisk auktoritet utrustade prästen1 och
den samvetsinkvisition, som han under bikten utöfvat. Kyrkan hade af principiella
skäl begränsat sig till en enda funktion, allt annat var endast bisaker: ordets för-
valtande. Till och med den stränga kyrkotukten och den icke mindre hårda sede-
tukten, sådan den af Calvin fått hemortsrätt i hans kyrka, hade försmåtts af den tyska
protestantismen. I stället tog den, hand i hand med staten och med skolans till-
hjälp, itu med den stora uppgiften att sedligt lyfta och förädla folket - det är ett
pedagogiskt mästerstycke, som här utföres: en segerrik kamp med råheten i mera ut-
präglad form, än den någonsin utkämpats. Om vi besinna det virrvarr, som var rådande
under 1520-talet, så är det ett storslaget, häpnadsväckande arbete, som här skapats.
Under hårdt, samvetsgrant och hänfördt arbete lades då grundvalen till vårt folks
nuvarande ställning.
Men vi kunna icke högre uppskatta detta arbete, än när vi däri se blott och
och bart en början.
Och blott under samma synvinkel kunna vi i historiens eget ljus förstå det stycke
historia, hvarmed vi här sysselsatt oss.
Epoken 1517-1555 är endast första akten af den nyare tidens drama, första
fasen af den oerhörda strid, som skänker den dess innehåll och som icke är någon
annan än nyare tidens kamp med medeltiden.
Aret 1555 hade icke gifvit någon lösning af den fråga, som Luther kastat in i
världen, icke ens - såsom vi sett - för Tyskland själft. Fredsslutet »dolde i sina
veck» kriget; ännu en gång måste Tyskland genom trettio års oerhörda lidanden
och strider - för att tala med Henrik von Treitschke - »för hela världsdelen sä-
kerställa protestantismens framtid».
Protestantismen lyckades slita sig lös från den spanska reaktionens snaror, hvilka
hotade att strypa den.
Var det att undra på, om efter ansträngningarne följde en tid af utmattning?
Men 1700-talet - efter 1500-talet det hittills ärorikaste under nyare tiden -
såg den nya andens framträdande i en annan form. Eller, om man vill: idéer, som
voro oberoende af protestantismen men för hvilkas tillväxt den själf beredt jord-
månen, kommo den till hjälp och skärpte dess blick för konsekvenser, hvilka den
dittills icke mäktat draga. Ett nytt lif genomströmmade protestantismen. Men inom
kort fann den sig på nytt indragen i kamp. Ty också dess gamle motståndare, som
en gång i likhet med den blifvit utmattad, hade vaknat till medvetande om nya krafter,
följden af det densamma påtvungna kriget med den franska revolutionens principer.
Därmed tog tredje fasen af den stora kampen vid, den, i hvars midt vår gene-
ration ännu befinner sig.
Ingen makt i världen skulle härvidlag kunna stifta fred. Hvem vet, när än en
gång - före den stora slutliga uppgörelsen - ett vapenstillestånd skall beskäras oss?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
