Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Johann Wilhelm Baur fec. 1641.
Den germanska världen hade nära nog förbrukat sitt förråd af ideella krafter,
när den romanska beredde sig att rikta ett slag tillbaka. På tysk mark funnos inga
ansatser till en reaktion, som varit stark nog att genomföra den nödvändiga förny-
elsen af den gamla kyrkoförfattningen och att utrota det katolska prästerskapets
svåra sedefördärf.
Några skapande och omformande krafter hade öfver hufvud taget icke stått prote-
stantismen till buds, enär den fasthöll vid en dogmatisk lifsuppfattning och var långt
ifrån att vilja ändra något väsentligt af kyrkans medeltida institutioner. I följd af
sitt innersta väsen kunde protestantismen icke omedelbart betyda ett vägrödjande
för den moderna världen; tvärtom, den förefaller i början innebära en förnyelse och
förstärkning af sitt ideal: den kyrkliga tvångskulturen.
Under det att på tysk mark de religiösa angelägenheterna alltmer sammanväfdes med
de politiska och protestantismens utnyttjande för politiska syften tog alla de världsliga
och andliga ledande personligheternas intresse uteslutande i anspråk, uppflammade hos
nederländarne och hugenotterna hänförelsen för de reformatoriska idéerna ännu en gång
i kampen för samvetsfriheten och den i äldre tid vunna själfständigheten. Äfven här
förefanns ett starkt politiskt inslag, men det var ej det bestämmande motivet. Men
redan omhvärfdes dessa skaror på alla håll af den nya fiende, genom hvilken den
romanska världen eftersträfvade vidmakthållandet af det herravälde öfver andarne,
som den sedan sekler innehaft: det var Jesuitordens organisation.
Kristendomen bland de romanska folken var af annan natur än hos de germanska.
Hvarken bekantskapen med den arabiska filosofien i Spanien eller antikstudiet i
renässansens Italien hade ledt till ett utdömande af det bestående kyrkoväsendet.
Ingenstädes hade förpliktelsen att draga svärdet för kristendomens sak och kasta sig
i äfventyr blifvit ett så utprägladt nationellt kraf och tillika en social skyldighet som
i Spanien. Bibelstudiet och de teologiska lärosatserna, den humanism, som predi-
kades af Erasmus af Rotterdam, hvilken vunnit mycket stort anseende bland bildade
spanjorer och af kyrkofurstarne togs i försvar gentemot hvarje gensaga, främjade
visserligen askesen och den mystiska riktningen, men sporrade icke till kritik af de
kyrkliga institutionerna. De nådde icke fram till ett särskiljande af kristendomens
ande och de former, som denne under loppet af ett årtusende antagit.
Världshistoria IV. 54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
