Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
438 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAN7D.
Redan hade förhållandena i Tyskland, skärpningen af motsatsen mellan trosbe-
kännelserna, satt furstarnes sinne i liflig upphetsning. Man kunde förutse, att man
ånyo måste vädja till våldet och vapnen, ty den tolerante Maximilian II:s son, Rudolf
II, kejsare sedan 1576, hade åter helt hängifvit sig åt den katolska saken. Det kan
förvisso icke förnekas, att katolikerna alltjämt retades och utmanades. Icke blott
alla nordtyska kyrkobesittningar hade gått förlorade; äfven i Sydtyskland täflade
Pfalz och Wurttemberg i att indraga biskopsdömen, abbotstift och stiftelser. På
riksdagen uppträdde protestantiska furstar som representanter för ärkebiskopsstift
och andra andliga besittningar. Det kom nära nog till ett slags krigsförklaring, när
1582 års riksdag beslöt att utesluta de evangeliska administratörerna. Enär kejsaren
var fientligt stämd mot dem, bekämpade de protestantiska ständerna honom å sin
sida i frågor rörande rikets författning och förvaltning. De bestredo, alt rikshofrädet,
ja till och med kammarrätten hade rätt att fälla dom i trosfrågor och gjorde sambandet
mellan riksdelarne, som därförutom var synnerligen knapphändigt, ännu lösare
genom den upprepade gånger afgifna förklaringen, att det i religionsfrågor icke
öfver hufvud taget gåfves något majoritetsbeslut på riksdagen. Af denna nya teori,
som innebar en fullständig omstörtning af den medeltida riksförfattningen, slogo
vederbörande furstar i stor utsträckning mynt, när, efter hertig Wilhelm den Rikes
af Julich-Cleve död som den siste af sin ätt, man måste skrida till förlänande af dessa
rika rikslän.
Kejsaren gaf sitt samtycke till att de obesatta hertigdömenas ständer, tills arfs-
frågan var afgjord, insatte en provisorisk regering. Härmed kunde emellertid den
atlidnes svärsöner, furstarne af Brandenburg, Pfalz-Neuburg och Pfalz-Zweibriicken,
ej låta sig nöja, emedan konsekvenserna af detta steg skulle hafva inneburit en bekräf-
telse på kejsarens makt öfver hertigdömena. De förenade sig därför om en gemen-
sam förvaltning af de odelade landen. Härigenom uppehölls den protestantiska
karaktären hos nedre Rhenlandet, hvilket var af så mycket större vikt, som en station
för kejserliga och spanska trupper i just dessa trakter innebure en mycket stor fara
för Nederlanden. Alltifrån den tiden stå sålunda furstemakt och riksmakt, feodalism
och centralisation som afgjorda motståndare, och häri hafva vi att för Tysklands vid-
kommande söka det politiska upphofvet till trettioåriga kriget. Utbrottet af detsamma
uppsköts till följd af stridigheter inom den tyska grenen af habsburgska huset och
genom det nya turkiska kriget. På riksdagen 1594 har det pfalziska partiet yrkat
på innehållande af anslagen för det turkiska kriget, intill dess de evangeliska riks-
ständernas betryck afhjälpts. Yrkandet föll men ledde dock till att »de korresponde-
rande», såsom de sedan 1597 kallade sig, förklarade riksdagsbesluten vara af ingen
för dem förbindande kraft. Till dem räknades då för tiden endast Kur-Pfalz, Kur-
Brandenburg, Zweibriicken, Braunschweig-Wolffenbutlel, Ansbach, Baden-Durlach,
Hessen, Anhalt och grefvarne af Wetterau. Men pappersprotester och skattevägran
voro de enda vapen, hvarmed detta parti tillsvidare tänkte kämpa. Ett intimare
förbund, som kraft äfven militära förberedelser, åsyftades ej ännu.
Härutinnan måste ett omslag ske, när i de habsburgska landen en kamp upp-
lågade, hvars förlopp ovillkorligen måste återverka på hela riket. Rudolf II blef
själssjuk. Hans i början skickligt ledda motreformation blef utan allt värde, när han
lät förleda sig till att utsträcka densamma äfven till Ungern. Detta land, i den mån
det öfver hufvud taget ännu var habsburgskt, svarade genast med att affalla, i det
riksdagen 1605 utropade Stefan Boczkay till konung. Rudolfs bröder Mattias och Maxi-
milian jämte hans brorssöner Ferdinand af »Inre Österrike» och Maximilian Ernst
slöto sig tillsammans för att fråntaga honom kronan och öfverlemna den åt Mattias.
»Inre Österrike», ett af de tre arfland, hvari Maximilian II uppdelat sitt land-
område, hvilket sålunda nu var, så att säga, ett själfständigt riksland, bestående af
hertigdömena Steiermark, Kärnten, Krain, grefskapet Görz, Istrien m. m., vann med
ens politisk belydelse därigenom, alt det blef utgångspunkten för motreformationen
i de österrikiska landen. Grunden härtill lades därmed, att prinsessan Maria af
Bayern såsom ärkehertig Karl II:s gemål gynnade det parti, som hennes farfader
Albrecht och hennes broder Maximilian, den blifvande kurfursten, omfattade och
genom en fruktbärande jesuituppfostran sökte inplanta dessa tänkesätt hos sin först-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
