Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONEN OCH LIGAN. 443
nembl adeln att uppställa den statsrättsliga fordran, att landsständernas hyllning
såsom bekräftelse på herraväldet skulle föregås af en tillförsäkran af fri- och rättig-
heter. Ännu innan hyllningen var skrifven, framlade riksständerna sin fordran: 1)
Lika religionsfrihet för städerna som för furstar och ridderskapet. 2) Upphäfvandet
af alla de inskränkningar, som gjorts under Rudolf. 3) Beklädandet af statsämbetena
med infödda personer under beaktande af båda bekännelserna. 4) Tillsättandet af ett
paritetiskt hofråd som högsta instans i juridiska och kyrkliga angelägenheter.
Mattias dröjde med sitt godkännande och satte som villkor, att detta först efter
hyllningen skulle offentliggöras. En den 3 oktober till Horn inkallad församling,
där 166 öfre- och nedre-österrikiska riksständer, adelsmän och städer voro represen-
terade, godkände emellertid icke denna form för öfverenskommelsen och fasthöll vid
sin fordran: först bekräftelse på landets fri- och rättigheter, sedan hyllning. Således
handlade det icke blott om erkännandet af religionsfriheten utan rent af om införan-
det af en statsrätt, hvarigenom riksständerna måste vinna större makt än landsfursten.
Vintern 1608-09 debatterade och underhandlade man särdeles lifligt såväl i de
kretsar, som stodo nära unionen, som bland de feodala i Mähren och Böhmen,
hvilka samlade sig omkring den rike och lärde Wok von Rosenberg i Wittingau.
De radikale, som Schernembl, präglade ut slagordet: bellam civile ante portas och
gåfvo uttryck åt den åsikten, att man aldrig kunde vänta sig, att en österrikisk
ärkehertig skulle visa några vänskapliga känslor för protestanterna, hvarför man
måste se sig om efter ett annat furstehus. Äfven kejsar Rudolf och Kristian af
Anhalt förhandlade i skilda riktningar. I mars 1609 afslöts under förmedling af
mährerna mellan de österrikiska riksständerna och Mattias en skenförlikning, hvilken
innehöll enbart försäkringar af tvifvelaktigt värde från ärkehertigen.
Mycket betydelsefullare blef detta år för böhmarne, som redan inkallat uppbådet
och utsett trettio landsdirektorer. De utverkade under ledning af Wenzel Budovec
och grefve Mattias Thurn utfärdandet af det s. k. majestätsbrefvet af den 9 juli
1609, som innehöll följande punkter: Ingen, ej ens någon borgare och bonde, får
genom sin öfverhet eller någon andlig göras till affälling från sin religion. Herrar,
riddare och »kungliga» städer kunna tillsätta präster af sin trosbekännelse. Till ledning
för det protestantiska kyrkoväsendet inrättas ett konsistorium. Detta och universi-
tetet i Prag utse de protestantiska riksständerna. En ständig institution, defen-
sorerna, erhöll rätt att sammankalla de högsta protestantiska kronoämbetsmännen
och sex deputerade från hvart och ett distrikt i konungariket till förhandlingar i
religions- och kyrko-frågor. Ännu fullständigare fasthölls toleransens princip i det den
20 augusti för Schlesien utfärdade majestätsbrefvet, hvilket för alla klasser af under-
såtarne stadfäste full frihet med hänsyn till gudstjenst och kyrkobyggande.
Det hade visat sig omöjligt för katolikerna att hejda deras motståndares väldiga
anfall, ehuru redan då kanslern Zdenko von Lobkowitz, bisittaren i landrätten Ja-
roslaw von Martinitz, borggrefven i Karlstein Wilhelm Slawata lidelsefullt ansträngt
sig att finna en motvikt mot protestanternas maktställning. Ärkehertig Leopold, en
broder till Ferdinand af Inre Österrike, förvaltare af biskopsdömena Passau och
Strassburg, närmade sig kejsaren och förklarade sig beredd att upptaga kampen mot
kättarne, om han utsåges till efterträdare i de böhmiska kronlanden. Kejsaren
hade emellertid andra uppgifter för honom. Trots detta vek ärkehertig Leopold ännu
ej från platsen, och det skulle väl redan då hafva kommit till krig, om Henrik IV af
Frankrike kunnat ställa sig i spetsen för protestanterna. För honom var det natur-
ligtvis omöjligt att tåla, att Spanien eller Österrike satte sig fast i Julich, och när
unionens furstar i Schwäbisch-Hall för sin del beslutit mobiliseringen till förmån för
de Julich-Cleveska landen, visade sig äfven han ej obenägen att själf med betydande
härsmakt uppträda på skådeplatsen. Han förehade med Kristian af Anhalt, som hela
vintern uppehöll sig i Paris, omfattande förhandlingar angående det stora krig, som
stod i begrepp att flamma upp i Europa, i det han i förbund med Savoyen och
Venedig ämnade vända sig mot det spanska väldet i Italien. - Då förändrades i
ett slag det världspolitiska läget, när den 14 maj 1610 den jesuitiske svärmaren Ra-
vaillac med en dolkstöt dödade Henrik IV. Krigsutbrottet uppsköts, men krigs-
anledningarne funnos fortfarande kvar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
