Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA GONDOTTIERERNA. 469
sida för att häfda ställningen i norra Tyskland, så förslogo icke kejsarens till-
gångar för att angripa Betlen Gabor. Man var därför genast böjd att villfara furstens
begäran om afslutande af ett vapenstillestånd. Den 8 maj 1624 ingick man formlig
fred med honom.
I nedersachsiska kretsen hade man, som förut nämnts, redan vintern 1623 till
1624 allt mera tryckande känt närheten af ligans regementen, hvilka, låt vara hop-
smälta och i upplösning stadda, likväl alltjämt voro tillräckligt starka för att i de land-
skap, som de höllo besatta, med växande grymhet röfva till sig gods och guld. Så
gärna Tilly skulle hafva fört ett kristligt krig, kunde han icke stäfja den tygellöshet,
som i sorgligt hög grad vunnit insteg icke mindre i ligans här än bland Mansfelds
och Kristians af Halberstadt skaror. Ständerna sökte och vunno i Danmark gehör
för sin afsikt att bevara sin krets evangelisk och genom motsvarande rustningar värja
sig mot eventuella våldsbragder från ligans sida. När man insåg, hvilka fruktans-
värda bördor, som pålades grannarne, insåg man också nödvändigheten af själfhjälp.
England torde nog haft orsak att bekriga de katolska makterna. Parlamentet skulle
hafva varit benäget att genast bevilja de nödiga medlen, om man hufvudsakligen velat
föra ett krig till sjöss. Härtill hade emellertid konung Jakob föga lust, emedan han
ansåg först och främst nödvändigt att genom återeröfringen af Pfalz återvinna sitt
anseende i Europa. Förhandlingarne med parlamentet ledde icke till något resultat och
hunno ej fullföljas af honom, enär han dog den 8 april 1625. Hans efterföljare,
Karl I, närmade sig emellertid Frankrike. Till skydd för Generalstaternas oafhän-
gighet afslöto England och Frankrike i juni 1625 ett fördrag, som bestämde de
nämnda staternas försvarsbidrag. Därjämte upptogos underhandlingarne mellan
Brandenburg å ena sidan och Danmark och Sverige å den andra. Gustaf Adolf,
som till juni 1625 afslutat ett vapenstillestånd med Polen, var villig att biträda
ett stort förbund, som syftade till ej blott återinsättandet af pfalzgrefven utan af ven
förintandet af den österrikisk-habsburgska makten öfver hufvud taget, och att å sin
sida börja kampen med ett infall i Schlesien. Detaljerna af hela planen för alla
evangeliska stridskrafters vidkommande dryftades redan. 50,000 man trodde sig
Gustaf Adolf kunna värfva, om de nödiga penningmedlen ställdes till hans förfogande.
Den ärelystne svenske konungens plötsliga framträdande föranledde Kristian af
Danmark att å sin sida gripa till vapen, innan det stora förbundet ännu kommit
till stånd. Han ingick med de nedersachsiska ständerna på en kretsdag i Liine-
burg (mars 1624) den öfverenskommelsen, att öfverbefälet öfver kretstrupperna
skulle öfverlåtas åt honom. En ny kretsdag i Braunschweig (maj 1625) beslöt, att
konungen af Danmark skulle anmodas att till kretsens försvar värfva det niodubbla
antalet af den vanliga kretskontingenten, under det att ständerna skulle till honom
gälda den niodubbla summan. Utom kretsen belägna land finge icke angripas. Att
denna föreskrift i Braunschweig ej skulle hindra konungen att, om han vunne
seger, tillgodose sina fördelar äfven utom gränserna, torde väl äfven motståndarne
till detta farliga företag hafva insett.
Jämte de danska rustningarne försiggingo nya från Mansfelds sida. Penning-
medel härtill erhöll han från England och Frankrike, ehuru de begge regeringarne
föreskrefvo honom oförenliga uppgifter: England återuppsättandet af pfalzgrefven,
Frankrike återställandet af de tidigare förhållandena i Veltlin. Om också de summor,
som ställdes till Mansfelds disposition, voro mycket små, strömmade likväl åter soldater
till honom i tillräckligt antal. Hans värfningar sträckte sig öfver Frankrike, England
och Nordtyskland; dessutom saknades icke de trogna sydtyskarne. Därigenom miste
Mansfelds armé hvarje nationell karaktär, såsom ligans för länge sedan gjort. Det
var mellan 12,000 och 14,000 man, som våren 1625 samlade sig på holländskt område.
I denna sammantrummade här yppade sig snart verklig nöd, och sedan man för-
gäfves sökt undsätta Breda, satte man sig i juli 1625 i marsch mot Nedersachsen
för att förstärka Kristian IV:s armé. Denna förstärkning var emellertid hvarken med
hänsyn till disciplin eller antal mycket betydande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
