Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE TYSKA GONDOTTIERERNA.
473
detta förklaras till följd af prisstegringarne, så var det dock ett öfverdåd att tiller-
känna öfversten 500, kaptenen 100 gulden i veckan. Det var icke längre någonting
sällsynt, att småborgaren eller den mindre jordegaren, sedan de i hans hem inkvar-
terade soldaterna förtärt allt hvad han egde och hade, gjorde gemensam sak med
dem, tog värfning och följde med trumman; hans hustru och barn fmgo löpa med.
Hustruns förslagenhet måste sörja för födan; för pojkarnes uppfostran, hvilka likaledes
måste blifva soldater, sörjde skolmästaren, som också gärna följde med trossen.
Vintern 1625-1626 förelade de nedersachsiska riksständerna kejsaren ännu en
gång fredsvillkor. De begärde för egen del garantier för eganderätten till andliga
gods och ersättning för den skada, som kriget hittills anstiftat hos dem; kejsaren
skulle hemförlofva sina trupper, till och med innan de själfva utbetalt sista solden till
sina trupper. De skulle sedan ställa om, att äfven Kristian IV och Mansfeld nedlade
vapnen. Meningen var alltså att återställa tillståndet, sådant det varit före krigets
utbrott. För ingen kom detta påyrkande mera olägligt än för Wallenstein, som icke
ämnade så brådt sluta ett krig, som skulle blifva hans lifselement och lyfta honom,
den rike krigsentreprenören, till makt och inflytande. Det var tur för honom, att
Plundring och våldsdåd i ett borgarhem.
Kopparstick af Callot i Les miséres et
les malheurs de la guerre, Paris 1633.
äfven Mansfeld tänkte fortsätta kriget, tills han som riksfurste förvärfvat sig ett
större landområde.
Så inföll våren 1626 utan att en grundval för freden lagts. Mansfeld, som i
samförstånd med den danske konungen redan fattat fast fot vid nedre Elbe, tänkte
förstärka sin ställning genom att besätta brohufvudet vid Rosslau midtemot Dessau.
Wallenstein genomskådade denna plan i tillräckligt god tid för att medhinna de nödvän-
diga befästningarne af bron och afvaktade Mansfelds angrepp. Den bepröfvade con-
dottieren i de evangeliskes tjenst underskattade sin motståndare och vågade en storm-
ning af skansarne vid Rosslau, ehuru han afrådts därifrån. Den 25 april 1626 led
han ett nederlag, som kostade honom 4,000 man och tvang honom uppgifva sin
ställning vid Elbe.
Mansfelds olycka verkade naturligtvis förstämmande och nedslående också på hans
bundsförvanter, särskildt de makter, som försträckt honom penningar. Den nye
konungen af England, Karl I, och hans inflytelserike minister Buckingham skulle
mycket gärna hafva bragt de största offer för uppnåendet af det mål, de uppställt:
återinsättandet af pfalzgrefven. Men förhållandet mellan parlament och konungamakt
hade under den nye konungen icke blifvit bättre än under Jakob I. Det var med
knapp nöd, som man lyckades genomdrifva utbetalningen af de aftalade subsidierna
för Mansfelds räkning, 30,000 pund sterling under sju månader. Holländarne å sin
sida gåfvo icke mindre än 50,000 gulden i månaden. Men detta var på det hela
Världshistoria IV. QQ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
