Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480 H. VON ZW1EDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
utnämna sig till »det oceaniska och baltiska hafvets general». På det han skulle
kunna skapa denna flotta, begärde han, förklarligt nog, elt landområde vid kusten.
Som ett lämpligt sådant framstod Mecklenburg, hvars furstar dragit i fält mot kej-
saren. Det hade nu blifvit praxis i den kejserliga politiken att häri utan vidare
finna orsak till aktförklaring. De mecklenburgska hertigarne blefvo följaktligen senare
förklarade i akt, och deras område öfverlemnades som pant åt hertigen af Friedland
såsom säkerhet för de upplupna krigskostnaderna. I tysthet hade det redan sålts till
Wallenstein. De fordringar, som generalen hade på kejsaren, och ett honom till-
erkändt nådevedermäle på 700,000 gulden utgjorde första afbetalningen. Återstoden
måste Wallenstein gälda i form af omkostnader för ^armeen.
Man kunde här kanske fråga sig, livad Wallenstein åsyftade med denna annek-
tering? Säkerligen först och främst att vinna insteg bland de tyska riksfurstarnes
krets, hvarpå han ju också faktiskt hade fullmakt på fickan. Han kände sig därför
själf som en annan, än han hittills varit. Hans furstliga värdighet var dock icke att
förlikna med Liechtensteins och Eggenbergs och alla dessa vänners och fienders,
som han sett uppstiga till makt och ära. Han höll fast därvid, att hans makt rikligt
ersatte hans bristande furstliga börd, och var icke sinnad att åter uppgifva ett grand
däraf. Detta blef orsak till förvecklingar, enär riksförfattningens gamla form inom
en så kort tid omöjligt lät sig fyllas med ett nytt innehåll, såsom den raskt beslutne
krigaren åstundade.
Blott en enda anade, hvarthän Wallensteins politik till sist skulle leda, om allt
skulle gå efter hans hufvud: Maximilian af Bayern, hvilken från denna tid nödgades
upptaga kampen med honom, ej på grund af personlig fiendskap utan som en ka-
raktärsfast representant för ett konservativt tänkesätt. Han sökte till en början i
detta afseende upplysa kejsaren och begagnade sig härvid af kapucinerna, som nyligen
vid de katolska furstehofven börjat täfla med jesuiterna. En verksam påtryckning
på kejsaren uraktlåts därvid ej: påpekandet däraf, att valet af hans son till romersk
konung egde föga utsikt, om han underläte att taga hänsyn till de katolska furstarnes
mest enträgna tordringar.
När Wallenstein förnam ryktet om den opinion i Wien, som befordrades af hans
fiender, förändrade han utan särskild anmaning sin politik. Han visade sig icke
obenägen för en billig fred med danskarne, sedan han nödgats göra den erfarenheten,
att han icke kunde tillfoga dem något afbräck till sjöss utan tvärtom skulle göra
sig löjlig, om han med de få och ofullkomliga fartyg, som han uppdrifvit, ville föra
krig mot Kristian IV:s väldiga krigsskepp. Också hans intresse för Magdeburg,
hvilken stad vägrade att taga emot besättning af hans trupper, var icke så starkt,
som man ursprungligen kunnat förmoda. Han efterskänkte borgerskapet till och med
de 150,000 rikstaler, hvilka de voro beredda att betala som skadeersättning, sedan
de formellt ställt sig hans önskningar till efterrättelse. Vid underhandlingarne brukade
han gärna försäkra, att han icke förde krig mot religionen utan för kejsaren och
riket, och allra minst för penningars skull. Därmed förberedde han den ställning,
som han slutligen i och för återställandet af freden fick lof att intaga. Endast i
egenskap af toleransideens målsman kunde han blifva medlaren mellan de stridande
partierna.
Den nye kurfursten af Mainz, Georg Fredrik von Greifenklau (1626), föreslog kej-
saren att uttysa ett kurfurstekonvent för att rådslå om Ferdinand Ill:s val. För-
beredelsen härtill förestafvade en viss grad af tillmötesgående gentemot kurfurstarne,
framför allt den bayerske, hvilken vid det kejserliga hofvet kategoriskt fordrat aflägs-
nandet af de wallensteinska trupperna ur den schwabiska och frankiska kretsen. I
själfva verket drog också den nye hertigen af Mecklenburg af de i Sydtyskland in-
kvarterade ryttarne 3,000 lill sig i norra Tyskland, hvarest han nu i början af år
1629 uppgaf sig ega en här på 100,000 man fotfolk och 30,000 ryttare. Stämma
dessa uppgifter med verkligheten, hvilket är oerhördt svårt att bevisa, så skulle vid
den tiden kejsaren hafva förfogat öfver den största armé, som sedan århundraden
uppträdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
