Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
494 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
i det de inköpte borgarhus, hvilka byggdes med understöd af hertigen. Handtverkare
och arkitekter funno god utkomst. Ej blott från närbelägna trakter utan till och med
från Holland och Frankrike kommo yrkesskickliga familjer in i landet. I pomp och
konstnärlig utsmyckning öfverträffades byggnadsverken i Gitschin vida af det wallen-
steinska palatset på »Lilla sidan» i Prag. Det är än i dag en af de största sevärd-
heterna i Böhmens hufvudstad. Wallensteins hofhållning glänste icke blott genom
antalet anställda hofmän utan också genom dessas förnäma börd. Hans hofmarskalk
var grefve Paul zu Lichtenstein, öfverstekammarherre en grefve Harrach, öfverhofstall-
mästare grefve Hardegg, vice hofstallmästare friherre von Breuned. De åtnjöto alla
höga arfvoden, hade häst och vagn och åto vid sin härskares taffel. Det skulle väl
knappast hafva varit möjligt att trots den oerhörda rikedom, som Wallenstein samlat,
upprätthålla ordning och reda i detta hushåll, om icke hertigen själf öfvervakat
allt in i minsta detalj.
Icke Wallenstein själf men väl hans vänner hafva kort efter Gustaf Adolfs land-
stigning inledt förbindelser med den svenske konungen, ty de voro öfvertygade, att Wal-
lenstein skulle taga hvarje tillfälle i akt för att hämnas den skymf, som tillfogats honom,
och för att visa motståndarne sin makt. Genom lyckliga fynd i svenska och sachsiska
arkiv äro vi i våra dagar ntfga underrättade om de ansträngningar, som böhmiska lands-
flyktige uppbjudit för att åstadkomma samförstånd mellan konungen och hertigen. Jaros-
law von Raschin och den gamle grefven von Thurn bedrefvo denna sak med största
ifver. Naturligtvis har Wallenstein själf aldrig lemnat något skriftligt meddelande
härom utan begagnat sig af ställföreträdare, merendels general Hans Georg von
Arnim. Raschin försäkrar, att Wallenstein genom honom låtit meddela konungen,
att han vore beredd att angripa de i Schlesien stående kejserliga trupperna, om konung-
en ställde 12 å 14,000 man till hans förfogande. Därtill har emellertid Gustaf Adolf
icke samtyckt, emedan han misstrodde Wallenstein.
Det torde kunna räknas som ett missgrepp af den svenske konungen, att han ej antog
Wallensteins anbud, hvilket öfverbragtes honom af grefve Thurn, ty man kan väl
knappast tvifla på att fälttåget mot kejsaren i så fall inom kort skulle varit slut. Wallen-
stein skulle, jämte de svenskar, som lemnats honom, i alla händelser också samlat egna
trupper, och dem båda i förening skulle icke kejsarens s. k. schlesiska armé varit
vuxen. Om sedermera konungen dragit mot Donau i stället för mot Rhen, sprängt
åtskils de sista resterna af ligans här och slagit in på vägen öfver Linz mot Wien, så
skulle han och Wallenstein kommit i tillfälle att diktera den allmänna fred, som man
öfverallt åstundade. Gustaf Adolf var likväl redan bunden och ville uppenbart först göra
ett försök, om han ej, äfven utan uppkomlingen Wallenstein, skulle kunna vinna allmän
fred och utvidgning af sin makt vid Östersjön. Han hade i januari 1631 med Frankrike
afslutit ett fördrag i Bärwalde på fem år lill skydd för gemensamma vänner, till
betryggande af Östersjön och handelns frihet, till restitution af de underkufvade och
betryckta ständerna. Han hade förpliktat sig till att för vinnande af detta mål upp-
ställa en armé om 30,000 man fotfolk och 6,000 ryttare, att lemna den katolska
religionen i alla eröfrade områden oanfäktad och upprätthålla vänskap med Bayern
och ligan, om dessa å sin sida gjorde detsamma. Till gengäld betalade Frankrike
honom 400,000 thaler om året, de enda kontanta medel, hvarpå han med säkerhet
kunde räkna. Att Gustaf Adolf skulle söka sin slutliga krigsskadeersättning vid
Östersjön och just i pommerskt område, uttalade han öppet. Likväl var det tydligt,
att han ej skulle nöja sig därmed. Den offentliga opinionen i det evangeliska Tysk-
land fordrade, att han skulle blifva kejsare. Om hans ärelystnad sträckt sig så långt,
kan icke afgöras. Han har måhända icke själf närmare tänkt sig in i frågan, när
han gick ur lifvet.
När Wallenstein erfor konungens afslag på hans anbud, kände han sig sårad
och beslöt att antaga kejsarens uppdrag, hvilket geheimerådet von Questenberg öfver-
bragte och som innehöll en fullmakt att underhandla med den sachsiske fältmar-
skalken von Arnim om samverkan med kurfursten af Sachsen. Arnim hade ännu
på senhösten infallit i Böhmen och den 15 november besatt Prag, sedan de kejser-
ligax trupperna under general Maradas kort förut utrymt staden. Äfven kurfursten
infann sig några dagar senare i den böhmiska hufvudstaden, i hvilken genast evan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
