Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
502 H. VON Z\VIEDINECK SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
utvidgadt med land kring Östersjökusten, skulle intaga en ledande ställning bland
Tysklands protestanter och trygga deras andliga och politiska frihet, på samma gång
som det förskaffade sig själft en säker maktställning. Gustaf Adolf hade för fullföl-
jandet af dessa planer för afsikt att i stället för de separatförbund, som han efter
hand ingått med de flesta af Tysklands protestanter, sätta ett stort omfattande förbund.
Axel Oxenstierna hade ej så vidsträckta vyer som konungen; han såg mera på
det, som närmast var af nytta och som kunde genomföras. Om Gustaf Adolf ibland
kände sig nästan som en tysk furste, som var kallad att omskapa sitt land, var
Oxenstierna mera rent svensk till uppfattning och syften. Han såg som sitt mål när-
mast att skaffa Sverige så stor ersättning som möjligt för hvad det offrat i kriget.
Denna satisfaktion borde bestå i land vid Östersjön och penningar till krigshärens
betalande. Oxenstierna sträfvade visserligen äfven efter ett stort förbund med alla
Tysklands protestanter, men syftet var ej för honom att skapa en ny statsbildning,
utan att trygga Sveriges öfvervikt i kriget och välta så mycket som möjligt af
krigsbördan öfver på bundsförvanterna. Liksom Gustaf Adolf yrkade äfven han på de
protestantiska furstarnes restitution, ehuru ej med samma ifver, och han betraktade
detta närmast såsom en säkerhetsåtgärd gentemot hotande angrepp på Sverige.
Det var emellertid ej blott Sverige, som skulle hållas skadeslöst. Äfven Gustaf
Adolfs generaler gällde som sin konungs fordringsegare. För de summor, som man
var skyldig dem, förväntade de sig likaledes ersättning i jordagods. Det föredöme,
som kejsaren gifvit i Böhmen, upphöjdes till system. Den stora massan af lägre
officerare och soldater återigen, af hvilka flertalet efter vanligheten i en blink i sus
och dus gjorde af med sin andel i det rika bytet, begärde att hemförlofvas mot
penningersättning.
På kejsarens och ligans sida stod det likadant till. Också här ville man icke
blott få behålla hvad man förvärfvat och vunnit utan, om möjligt, dessutom förtjena
något vid den allmänna uppgörelsen. Hur svårt måste icke detta ställa sig, framför
allt hvad beträffar kejsarens högste befälhafvare, hertigen af Friedland. Förskräckel-
sen för Gustaf Adolfs person hade vid det kejserliga hofvet varit större än för den
svenska armeen, hvilken utbredt sig öfver hela Tyskland. Nu hade rädslan försvunnit
ur sinnena. En del väntade med bestämdhet, att Wallenstein skulle begagna alla
gynnsamma omständigheter för att slå svenskarne och åter utdrifva dem ur Tysk-
land. Till denna grupp hörde också kejsaren. Andra förutsågo, att förvecklingar icke
skulle kunna uteblifva, och träffade sina mått och steg för den eventualiteten. Deras
ledare var konungen af Ungern, som ännu alltjämt väntade på sitt val till romersk
konung. Kring honom samlade sig ett parti, som sökte misstänkliggöra hertigen och
åstadkomma hans tillbakaträdande från armeen. Wallenstein har tvifvelsutan förut-
sett detta och insett vanskligheten i sitt läge Också han ville fred men vågade icke
låta andra åvägabringa den utan måste sätta sin godtgörelse i direkt samband med
fredsslutet. Till den ändan behöfde han hafva sin armé i slagfärdigt skick, i fast
sluten massa. Hären måste genomträngas af den öfvertygelsen, att dess öde var
oskiljaktigt förbundet med hertigens och att ensamt han vore i stånd att förhjälpa
den till dess rätt och dess väntade belöningar, liksom ju äfven de i svensk tjenst
stående generalerna och officerarne genast insett, att deras styrka hvilade endast på
deras sammanhållning och på Oxenstiernas öfverhöghet.
Den första pinsamma öfverraskning, som träffade de »välsinnade» i Wien, var
det faktum, att Wallenstein för nära nog hela sin armé tog vinterkvarter i Böh-
men, alltså tilltrotsade sig dess underhåll i eget land. Alla klagomål, som yppade
sig med anledning häraf, särskildt de från kejsarens sida, förstod han alltjämt
bemöta med hänvisande till nödvändigheten att följande sommar vara väl rustad för
att kunna bjuda spetsen åt såväl sachsarne under Arnim som också en ny här, som
i Schlesien kommenderades af v. Tburn. I själfva verket stod han i liflig förbindelse
just med denne Thurn och de talrika böhmiska landsförviste, som stodo i dennes
och Arnims tjenst. Han utgick därvid alldeles riktigt från den åsikten, att hans och
de landsförvistes önskningar nu på ett förträffligt sätt läto förena sig. Hans nya
vänner å sin sida buro icke något agg till honom därför, att han tolf år förut kall-
blodigt plundrat dem och deras anförvanter och riktat sig medelst deras gods och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
