Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
504 H. VON ZWIEDINECK-SUDENHORST, MOTREFORMATIONEN I TYSKLAND.
öfverenskommelse om ett vapenstillestånd under fyra veckor. Men de förhandlingar,
som fördes under denna tid, ledde icke till något godt resultat. Vid sidan af dem,
som Wallenstein öppnat med Arnim och Oxenstierna, försiggingo mellan Wallen-
steins förtrogna ombud, grefve Wilhelm Kinsky och franska sändebudet Feuquiéres,
andra öfverläggningar, hvilka likväl voro af mindre viktig innebörd och icke hafva
inverkat på de följande tilldragelserna.
När stilleståndet gått till ända, förnyades det icke af Wallenstein, ty denne fann
nu med sin fördel förenligt att vända sina vapen mot kejsarens fiender. Det skulle
lugna vederbörande i Wien men visa öfriga krigförande partier, att det endast
berodde på honom, hur länge de finge vara i orubbad besittning af sin rörelse-
och handlingsfrihet. Arnim drog sina sachsiska trupper genast tillbaka till kurfursten-
dömet, när han erfor, att Wallenstein nalkades, ja måhända underrättades därom
från högkvarteret midt emot. Svenskarne och de landsförvista böhmarne under
Thurn voro härigenom prisgifna åt fienden men kvarstannade i Schlesien, emedan
de icke väntade sig något angrepp af honom, som ju nyss underhandlat om fred
med dem. Wallenstein däremot gjorde genast bruk af sin rätt att åter gripa till
vapen. Han öfverraskade deras hufvudstyrka den 10 oktober vid Steinau och tvang
hela kåren, omkr. 6,000 man, att gifva sig. Grefve Thurn och de officerare, hvilka,
om de fallit i kejsarens händer/ovillkorligen efter krigsrätt skulle hafva dömts till döden,
frigåfvos af hertigen, sedan han dessförinnan haft ett längre samtal med Thurn. Till gen-
gäld erhöll han alla de fasta platser, hvilka i Schlesien höllos besatta af Thurns trupper.
Inom loppet af några veckor var hela Oderlinien jämte Frankfurt i Friedländarens
våld. Verkan af dessa tilldragelser i Wien var icke enhetlig. Hertigens vänner jublade
och sökte att återuppbygga kejsarens förtroende till honom på klippfast grund.
Fienderna knöto nya anklagelser och misstankar till det faktum, att Thurn frigifvits.
Från Schlesien drog hertigen större delen af sin armé till västra Böhmen, hvarifrån
han noga kunde följa händelsernas förlopp i Bayern och i nödfall ingripa däri. Där
sammandrog Bernhard af Weimar sedan veckor tillbaka alla de trupper, som han
kunde förfoga öfver, för att med denna »ståtliga kår» göra en framryckning mot
Donau och sätta sig i besittning af Regensburg. Om han lyckades få i sitt våld
den gamla välmående riksstaden, dit riksdagarne inkallades, hade han vunnit en
utomordentligt gynnsam strategisk ställning. Maximilian kunde då vänta sig att när
som helst få se svenskarne utanför Munchen. Friedländaren förmodade, att Bernhard
af Weimar ej skulle våga att på egen hand företaga ett dylikt fälttåg. Om han å
sin sida inryckte i öfre Pfalz, måste Bernhard af Weimar af bry ta sin frammarsch.
Men därutinnan misstog sig Wallenstein; han förstod ej att räkna med djärfheten
hos en krigiskt anlagd tysk furste. Hans militäriska politik visade sig följaktligen
otillförlitlig. Häraf slog man mynt i Wien, hvarest alla Maximilians agenter ifrigt
voro på spaning efter några bevis för Wallensteins förrädiska sinnelag. Länge hade
Spanien vägrat att ingå på Bayerns planer. Men nu begick Friedländaren ånyo ett
fel, i det han afvisade en fordran från Spaniens sida, som på intet sätt kunde blifva
farlig för honom utan endast sårade hans fåfänga. Det hela rörde sig om kardinalen-
infanten, som från Milano skulle marschera genom Veltlin till Bodensjön och
skulle beledsagas af en wallensteinsk kår till Nederlanden. Wallenstein misstänkte
häri en fälla från hofvets sida. När det spanska sändebudet i Wien erfor detta,
öfverenskom han med den bayerske agenten doktor Riehl om att våldsamt röja hertigen
ur vägen. Denna af Rom sällan med skrupler använda metod var den enklaste,
billigaste och för den ultramontana saken mest gynnsamma. De italienska generalerna
voro de förste, på hvilka man kunde bygga vid föreberedelserna till detta företag.
Det är bevisadt, att Ottavio Piccolomini, det ojämförligt förnämsta namnet i Wallen-
steins här, redan vid banketten i Pilsen var invigd i stämplingarne vid det kejserliga
hofvet och i Tertzkys, Illos och andra generalers motsammansvärjning. Båda partierna
bemötte hvarandra från detta ögonblick med misstro och skärpte sina observationer.
En sak klargjordes i Pilsen: den wällensteinska armeen utgjorde icke något samladthelt
i fråga om politisk öfvertygelse. Hertigen hade icke själf reda på hur djup remnan
redan var: han hyste tilltro till italienarne, hvilka vunnits för de kejserliges afsikler,
men såg mörkt och oroligt mot framtiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
