Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Della Bella fec.
11. Det svensk-franska kriget.
Med Wallensteins död mister trettioåriga kriget allt intresse. De handlande
personerna kunna icke längre lägga beslag därpå, ty de äro genomgående flacka
genomsnittsnaturer, hvilka behärskas af förhållandena och nästan aldrig, om vi
bortse från Richelieu, göra intrycket af originalitet. Blickar man tillbaka öfver perioden
från 1618, kan man knappast fatta, att vid den tid, då de framstående männen
försvinna från historiens skådebana, endast hälften af den sorgliga krigsepoken är
genomlupen. Trettioåriga kriget hör just till dessa händelser, hvarunder förhållan-
dena visa sin betvingande makt öfver konungarnes och fältherrarnes vilja och
döma folk och stater oåtsporda till offer, som vida öfverstiga värdet af det omtvis-
tade. Emedan tyskarne ej lyckades uppnå enighet sinsemellan i fråga om sina
religiösa angelägenheter och därmed sammanhängande förändringar, hvad landom-
rådena beträffar, blef riket ett rof för grannfolkens inblandning. Och ännu alltjämt
kunde de icke enas. De evangeliskes och katolikernas partier saknade båda två en
ledande personlighet, stark nog att påtvinga bägge en lösning. Wallenstein hade
trott sig vara rätte mannen därtill. Han var död. Nu möttes ånyo kejsarens och
den sachsiske kurfurstens rådgifvare i Leitmeritz för att därstädes upptaga under-
handlingarne på den punkt, där Friedländaren lemnat dem. Sachsarne förklarade
genast, att kurfursten underhandlade endast i sitt eget namn och ej ville öfva tryck
på sina trosförvanter. Men deras förslag voro goda och antagliga; de hafva isjälfva
verket, med undantag af några få punkter, inryckts i fredsstatuterna, hvilka fjorton
år senare erhöllo rättslig giltighet. Protestanterna skulle återfå alla de andliga gods,
hvilka de innehaft den l januari 1612. Augsburgska bekännelsen skulle erkännas
äfven af katolska furstar, dess utöfvande medgifvas, och alla de, som för sin evan-
geliska tros skull utvisats, skulle få rätt att återvända. Den därmed sammanhäng-
ande frågan om återbekommandet af gods förblef öppen. Kammarrätten i Speier
och rikshofrätten i Wien skulle besättas paritetiskt d. v. s. med lika många evange-
liska som katolska bisittare. Den pfalziska kurvärdigheten tillämnades efter Maxi-
milians död pfalzgrefvens barn; Öfre och Nedre Pfalz skulle de likväl genast erhålla.
Godtgörelsen till svenskarne skulle katolikerna ensamt besörja. För egen räkning
och för sina fordringar, hvilka redan utgjorde öfver sju millioner thaler, begärde Johan
Georg Öfre och Nedre Lausitz, biskopsstiften Halberstadt och Magdeburg eller i deras
ställe Eger-kretsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
