Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
546 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
i Hoogstraten, i mars 1566. I förlitande på deras samtycke och hjälp redo i april
1566 fyra hundra af de förbundna adelsmännen, väl beväpnade, in i Briissel och
öfverlemnade till regentinnan en böneskrift, hvari de fordrade, att kättaredikten skulle
mildras. Margaretas rådgifvare, Berlaymont, kallade petitionärerna föraktligt en »hop
tiggare» (gueux). Däraf antogo de denna benämning som partinamn - geuser -
med tiggarmunkarnes kännetecken. Men regentinnan befallde, uppskakad som hon
var, att religionsprocesserna tills vidare skulle inställas.
Nu frigjorde sig protestanterna från all räddhåga - de utgjordes till största delen af
väfvare, skomakare, i korthet alla slags handtverkare och arbetare - men de förstodo
allesammans att läsa och skrifva och kunde sin bibel utantill. Till ett antal af sex å
sju tusen församlade sig dessa djärfva calvinister, väl beväpnade, ute i det fria för att
åhöra förkunnandet af evangeliet. De begärde redan, att särskilda kyrkor skulle för
deras räkning upplåtas i städerna, hvarest »köpmännens kompromiss» uppstått vid
sidan af »adelsmännens kompromiss», under det att i skogarne beväpnade band af
»skogsgeuser» uppträdde. Mer än fem tusen flygskrifter ökade oron i landet.
Prinsen af Oranien församlade adelsmännen i juli 1566 till St. Trond. Man beslöt
en förnyad framställning till regentinnan i afsikt att af henne begära amnesti och
en delning af den högsta förvaltningen med prinsen af Oranien, Egmont och Horn
och i händelse af afslag hota med användningen af våldsmedel. I själfva verket begynte
de förbundne värfva trupper, hvarjämte de satte sig i förbindelse med de tyska prote-
stanterna. Hotad med verklig fångenskap, nödgades Margareta af Parma till sist
medgifva frihet i ordets förkunnande på de ställen, där en sådan hittills egt bestånd.
Adelns exempel verkade smittsamt på de lägre klasserna. Modigare till följd
af den hittills rådande strafflösheten och regeringens fortsatta undfallenhet, reste
de sig först i St. Omer (augusti 1566) och därpå nästan öfverallt i hela landet till
storm mot helgonbilderna i kyrkorna, hvilka de ansågo för afgudabilder. Tusentals
kyrkor utplundrades och förhärjades på barbariskt vis af den beväpnade pöbeln, hvarvid
oräkneliga konstverk förstördes. De bättre borgarelementen gjorde icke något för att
afstyra dylikt ofog. »Svartrockarne», sade de, »må själfva se till, att deras kyrkor skyddas.»
Men bildstormandet blef vändpunkten i Nederlandens förhållande till Spanien. Hade
hittills en fredlig lösning varit att förvänta, så var detta nu omöjligt. Nederlandens öde
var hänvisadt att slå in på revolutionens väg. Bildstormandet betydde också en vänd-
punkt i nederländska folkets inre förhållanden: de nitiska katolikerna började nu skilja
sig från frihetens försvarare, i hvilka de trodde sig nödsakade att se sin kyrkas motståndare.
Regentinnan, först och främst, blef bestört öfver följderna af den tolerans, som hon
hittills öfvat. Hon anslöt sig till det strängare partiet inom statsrådet, Granvellas
anhängare, »kardinalisterna», hvilka hon förut bekämpat, samt värfvade trupper.
Högadeln vågade icke skydda bildstormarne; Egmont uppträdde till och med som pro-
testanternas förföljare öfver hufvud. Uppmuntrad häraf, beträdde också Margareta
af Parma den blodiga reaktionens väg. Samtidigt som hon förbjöd hållandet af
protestantisk gudstjenst, inlade hon besättning i de förnämsta städerna. När Valen-
ciennes vägrade mottaga en sådan, blef det belägradt, intaget och grymt straffadt.
Förgäfves grepo Brederode, Ludvig af Nassau och Marnix öppet till vapen: de blefvo
slagna vid Austruweel utanför Antwerpen (mars 1567). Utmed alla landsvägar stodo
galgar med olyckliga protestanters kroppar.
Prins Wilhelm af Oranien såg, att han tills vidare icke vore i stånd att försvara
Nederlandens frihet. Han beslöt att lemna landet, tills bättre tider stundade. Han
begaf sig därför till sina gods vid Dillenburg i Nassau. »Man skall», sade han,
»icke finna fågeln i bur». Förgäfves hade han under tårar sökt förmå Egmont att
antingen med honom gripa till vapen eller följa honom till utlandet. Osäker och
vacklande till sin karaktär, vinnlade sig grefven fastmer att genom öfverdrifven lojalitet
bringa sin tidigare opposition i glömska. Men ett stort antal personer ur alla sam-
hällsklasser, i synnerhet adelsmän, flydde till utlandet, främst till England.
Likväl var Filip ännu ej tillfreds. Han förlät icke sin syster hennes öfver-
gående svaghet att medgifva religiös och politisk tolerans och ersatte henne med den
man, som alltifrån början rådt att tillgripa våldsamma mått och steg, nämligen
hertigen af Alba. Med 10,000 bepröfvade veteraner ryckte han från Italien till Neder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
