Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
550 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
Alba beslöt att genom fördubblandet af sitt skräckvälde förekomma ett nederländskt
uppror, afsedt att understödja befriarne. Med uttryckligt samtycke af konungen lät
han nu, den 5 juni 1568, på torget i Brussel afrätta Egmont och Horn, oaktadt alla
deras tidigare lysande bragder. Filip indrog hela den stora förmögenhet, som tillhört
hans forne segerrike fältherre, och kunde endast med möda af Alba själf öfvertalas
att gifva hans änka och talrika barn en nödtorftig pension. Tillika lät han strypa
ett sändebud från sin syster, den forna regentinnan, vid namn Montigny, i det fängelse,
hvari den olycklige för länge sedan kastats.
Albas grymhet och de tätt på hvarandra följande afrättningarne höllo i själfva
verket de nederländska protestanterna i skräckslagen overksamhet. Fördenskull blef
Ludvigs af Nassau lilla skara den 21 juni slagen vid Jemmingen och nödsakad att
utrymma friesiskt område. Ej bättre framgång hade hans broder Wilhelms infall i
sydöstra delen af Nederlanden. Albas större fältherreskicklighet och de väl öfvade
spanska truppernas öfverlägsenhet öfver Oranierns i hast hoprafsade skaror tvang
denne till reträtt inåt Frankrike.
Filip hade tills vidare vunnit sitt mål. Despotism och allenahärskande katolicism
triumferade i de underkufvade och förödmjukade Nederlanden. Man betecknade
senare som en af de förnämsta orsakerna till Nederlandens affall, att Alba äfven
efter lugnets återställande icke upphört med skräckregementet och på det sättet gjort
det spanska namnet hatadt till och med af den fredliga delen af befolkningen. Sanningen
är, att skräckväldet inom kort sliter ut sina vapen, i det sinnet till sist vänjer sig
vid det rysliga och mister rädslan härför.
Äfven åt ett annat håll förfäktade Filip II Spaniens och kyrkans gemensamma
intresse: gentemot islam.
Det turkiska riket stod vid den tiden på höjdpunkten af makt och storhet, under
Suleimän »den Präktiges» regering (1520-1566). Han hade fråntagit Habsburgarne
större delen af Ungern och dess biland och eröfrat landen omkring Eufrat från
perserna. Hans flottor, förda af den fruktansvärde korsarfursten Khair-eddin Bar-
barossa, sköflade Italiens blomstrande kuster och underkufvade för sultanens räkning
de nordafrikanska staterna. Men midt under sina väldiga krigståg fann Suleimän tid
att förträffligt ordna sina finanser och att med stränghet och rättvisa på bästa sätt
organisera förvaltning och rättskipning. Hans skarpa härskarblick förstod att öfver-
allt finna de rätta männen, åt hvilka de högsta statsämbetena kunde anförtros. Veten-
skap, diktning och byggnadskonst utvecklade sig på det turkiska rikets annars kultur-
fientliga mark. Till rikets och islams förhärligande lät han uppföra Konstantinopels
härligaste tempel - efter Sofia-moskeen - Suleimäns moské, som lika mycket genom
materialens prakt som stilens skönhet och uttrycksfullhet är beundransvärd och den
store härskare, som byggt den, fullt värdig. Suleimän delade med fulla händer ut
stora summor åt utmärkta lärde, skalder och konstnärer, men gynnade i ej mindre
grad åkerbruk, handel och näringar. Ingenting målar bättre hans uppriktiga fromhet
än inskriften på hans grafvård: »All makt är förgänglig. Den sista timmen väntar
enhvar af kvinna född. Men hvarken tid eller död kan göra den Evige något
afbräck. Han allena är stor.»
Suleimän den Stores son och efterträdare, Selim II, var mycket olik sin fader.
Det var en liten undersätsig man med ett af eldigt cypervin pussigt ansikte. Han
var okrigiskt sinnad och trög i intellektuellt afseende, omåttlig i mat och dryck och
fullständigt hängifven sitt harems bekvämlighet och njutningar. Det var en lycka
för hans rike, att han i början lät förvaltningen skötas af den förträfflige storvesir,
som Suleimän i slutet af sin regering insatt, nämligen Mehemet Sokolli. Denne var en
bosnisk slaf af kristen härkomst utan djupare bildning, men med stor naturlig be-
gåfning, outtröttlig i sitt arbete, högsinnad, rättvis, entusiastisk för det osmanska
väsendet, som en gång med våld påtrugats honom, och likväl tolerant mot olika troende,
utomordentligt frikostig och välgörande. Han var en verklig personifikation af den
välsignelse, som från de underkufvade kristna folken kom turkarne till godo.
Filip II hade redan under sina första regeringsår med växlande framgång vid
Afrikas norra kust kämpat med turkarne. Men vid denna tid - 1565 - räddade hans
flotta och armé ön Malta och Johanniterorden, som där slagit sig ned, mot osmanernas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
