Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
REFORMATIONENS SEGER I STORBRITANNIEN.
565
dock en preliminär försoning till stånd mellan de ifriga calvinisterna och drottningen,
ty Elisabeth måste omgifva sig med rådgifvare, som företrädde en regering, stick i
stäf motsatt Maria Tudors. Men dessa voro naturligtvis afgjorda protestanter, som
tvungo härskarinnan allt längre fram på de nya reformernas väg.
Den mest begåfvade och beslutsammaste bland dem var sir William Cecil. Född
1520 hade han, en framstående rättslärd och teolog, redan under Edvard VI
stigit till den höga värdigheten af statssekreterare. Hans stora politiska förstånd,
hans rutin, hans mod och beslutsamhet hade inom kort förskaffat honom första
platsen i den nya drottningens råd. Statssekreteraren ville, att den engelska regeringen
skulle föra en afgjordt protestantisk såväl inrikes- som utrikespolitik. Han ville
göra sin stat till protestantismens hufvud och bålverk i världen, och vid fullföljandet
af denna plan bäfvade han lika litet tillbaka för snärjande list som rättsvidrigt våld.
Elisabeth var långt ifrån att gilla ett så utmanande tillvägagående. Men hon upp-
skattade Cecils trohet och begåf-
ning alltför högt för att uppoffra
honom åt den till största delen
katolskt sinnade högadelns fiend-
skap. »Han är min ingifvelse»
sade hon ofta och kallade ho-
nom skämtsamt »Sir Spirit».
Cecils ifrigaste personlige ve-
dersakare, men en ännu mera
afgjord calvinist än denne var
drottningens gunstling, Robert
Dudley, grefve Leicester, en vac-
ker och fulländad hofman, till
hvilken Elisabeth redan som
prinsessa fattat en lidelsefull bö-
jelse för att sedermera som drott-
ning öfverhopa honom med äm-
beten, värdigheter och penning-
summor. Leicester, en hjärtlös
och såsom statsman totalt obe-
gåfvad intrigmakare, hyste den
djärfva planen att själf blifva
drottningens gemål, så att han
hufvudsakligen lagt sig vinn om
att omintetgöra hennes giftermål
med en främmande furste, en
förbindelse, som hennes under-
såtar och trogna rådgifvare innerligt önskade. Hans hustru, Amy Robsars plötsliga
frånfälle inträffade under omständigheter, som väckte de mest afgjorda misstankar,
att han eller åtminstone hans förtrogne bragt den olyckliga om lifvet. Men högsta
målet för sin ärelystnad nådde han ej. Hela högadeln och alla ministrarne med
Gecil i spetsen förhindrade det olämpliga giftermålet.
Doge Elisabeth oförmäld, skulle den engelska kronan tillfalla drottningen af Skottland,
Maria Stuart, hvilken sedan 1559 äfven var drottning i Frankrike. Förhållandet till
denna furstinna lade framför allt beslag på den engelska regeringens uppmärksamhet.
Det barbariska och glest befolkade nordbritiska riket lydde sedan år 1370 under
huset Stuarts regering, hvilken dynasti likväl ej förmådde underkufva den mäktiga,
öfvermodiga och råa aristokratien. I revolten mot en stark och samlad regerings-
makt samstämde lorderna och borgarne af engelsk-normandisk härkomst på syd-
skotska låglanden med de gaeliska bergsstammarnes höfdingar - klanerna - i de
vilda höglanden norrut. Nästan alla härskarne af huset Stuart dogo en våldsam
död. Men trots de ständiga inre striderna och oroligheterna hade skottarne förmått
häfda sitt oberoende gentemot det mäktigare, folkrikare och mera blomstrande England,
i det de skyddade sig genom det sekelgamla förbundet med Frankrike.
Drottning Elisabeths statssigill (framsidan).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
