Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
574 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
I spetsen för dem stodo prinsarne af huset Bourbon, som härstammade från
Ludvig den Helige och var nära besläktadt med huset Valois: vid sidan af den
vacklande, opålitlige Anton, genom sin gemål Johanna af d’Albret titulärkonung af
Navarra, först och främst dennes yngre broder, den eldige, begäfvade prins Ludvig
af Condé, lefnadsglad, lättsinnig men entusiastisk för den protestantiska tron. Ej
mindre betydande var familjen Chåtillon, nära befryndad med den mäktige konne-
tabeln; till denna släkt hörde de båda bröderna Frans d’Andelot, generalöfverste för
infanteriet, och amiral Raspar de Coligny, bägge ifriga protestanter. Till och med
kardinal Odet de Chåtillon, den tredje i ordningen af dessa bröder, visade sympatier
för den nya läran.
Alla dessa sammanslöto sig inom Frankrike till den första stora landssynoden,
hvilken inkallades i maj 1559 och hvars fyrtio tros- och lika många disciplinär-
artiklar blifvit gällande under den franska reformationens hela framtid. Organisationen
hvilade helt och hållet på själfstyrelse. Kyrkoherdarne valdes af församlingarne.
Dessa jämte församlingarnes äldsta lekmän sammankommo regelbundet till provinsial-
synoder, hvilka i sin ordning valde ombud till nationalsynoden. Denna sistnämnda
hade icke blott befogenhet att afgöra församlingens kyrkliga utan också dess politiska
intressen. Så hade man åstadkommit en enkel och likväl utomordentligt verksam orga-
nisation, hvilken inom kort skulle göra de franska reformerte till en fruktansvärd makt.
Henrik II bortrycktes, endast fyrtio år gammal, till följd af en olyckshändelse
vid ett festligt tornérspel, den 10 juli 1559. Hans äldste son, Frans II, var en
sextonårig gosse, lika svag och efterblifven till sin själs- som kroppsutveckling. Således
kom han fullständigt att stå under sin kloka, två år äldre gemål Maria Stuarts inflytande.
Men denna, ifrig katolik som hon var, öfverlemnade sakernas ledning åt sin sluge
och imponerande morbroder, kardinalen af Lothringen. Under hans herravälde ut-
sändes snart nya drakoniska lagar mot kättarne. Icke blott män utan också kvinnor
och barn släpades till bålet. Sammansvärjningar af reformerta adelsmän, såsom
»tumultet i Amboise», kväfdes och bestraffades grymt; Anton af Navarra och Ludvig
af Condé togos själfva till fånga, den sistnämnde dömdes till döden utan att likväl
afrättas. Då dog plötsligt Frans II, endast sjutton år gammal, till följd af en böld i
hufvudet, den 5 december 1560. Ett fullständigt omslag inträffade. »När allt var
förloradt», utropade Calvins förnämste lärjunge Beza i Geneve: »se, då vaknade
vår Herre Gud!»
Som förmyndare för den dödes broder, den elfvaårige Karl IX, bemäktigade sig
hans moder, änkedrottningen Katarina af Medici, mot Guisernas vilja regeringen. Det
var en fint bildad, vältalig, frikostig florentinska, mer listig och förslagen än djärf,
med all sin ärelystnad obeslutsam men i stället falsk och trolös. Hennes mål var vid
den tiden att bryta Guisernas makt. Därför befriade hon Condé ur fängelset, stödde
sig på honom, Anton af Navarra och hugenotterna, såsom man med en förvrängning
af namnet »Eidsgenossen» började kalla de franska calvinisterna efter calvinisternas i
Geneve förebild, hvilka voro förbundna med de protestantiska schweizarne. En
ständerförsamling, som af henne inkallades till Orleans, företedde till och med prote-
stantiska sympatier. Inom loppet af ett år öppnades 2,150 reformerta bönehus; i Paris
uppgick protestanternas antal till 25.000; alla rättsliga förlöljelser mot kättarne upphörde.
Katarina och hennes förträfflige kansler L’Hospital, ledaren för »politikernas»
parti, d. v. s. dessa, som med undanskjutande af de religiösa motsatserna eftersträf-
vade endast statens bästa, försökte öfverallt att medla. De föranstaltade i september
1561 i Passy ett religionssamtal, mellan katolska prelater och representanter för calvi-
nismen, hvilket på det hela taget utföll till hugenotternas förmån. Redan den om-
ständigheten, att den protestantiska läran fritt och obehindradt fått föredragas inför
hofvet, uppmuntrade dem ej litet och förskaffade dem talrika nya anhängare.
Katolikerna beslöto förhindra utbredningen af kätteriet. Det kom redan till
väpnadt handgemäng mellan båda religionspartierna. Konnetabeln Montmorency,
marskalken de St. André och Frans af Guise drogo sig tillbaka från hofvet och
bildade en förening till skydd för tron, »triumviratet», hvilket trädde i förbin-
delse med Filip II af Spanien.
Motståndet utbröt, när Katarina och L’Hospital 1562 utgåfvo det s. k. januariediktet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
