Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
578 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
karaktär, som var svag, egentligen ej elak, men opålitlig, häftig och misstänksam.
Om också hans förstånd och hans krigiska sympatier en tid bortåt kunde draga honom
öfver på Colignys sida, så måste han till sist, ställd inför valet mellan en kättare,
hans hittillsvarande förnämste fiende, och sina vänner och blodsförvanter, främst
hans moder, vid hvars oinskränkta inflytande han under åratal varit van, öfvergå
till de sistnämnde. Amiralen misslyckades till en början med sitt förslag till
krigsförklaring mot Spanien. När därpå hugenotterna hotade att äfven utan
regeringens samtycke komma sina nederländska trosfränder till hjälp, såg man däri
ett hot om nytt uppror. Katarina ansåg sig böra förekomma detta och menade,
att det vore nödvändigt att rödja amiralen ur vägen. Spanjorerna hade ju ständigt
betecknat honom som den ende farlige motståndaren. Ungefär den 10 aug. 1572
uppgjorde hon planen att mörda Coligny. I samförstånd med sin son, Frans af
Anjou, och den unge Henrik af Guise lejde hon en yrkesmässig lönnmördare, Maurevel,
som från ett säkert gömställe skulle skjuta amiralen. Likväl träffade han honom
blott i vänstra öfverarmen och högra handen (den 22 augusti).
Om Coligny dödats, hade Katarina sannolikt låtit sig nöja därmed och förnekat
hvarje andel i dådet. Men nu fruktade hon för hans hämnd. De protestantiska
adelsmän, som uppehöllo sig i Paris, tänkte straffa mördarne och riktade sig mot
modern-regentinnan, ja, till och med konungen. För att rädda sig själf, sina vänner
och sitt parti beslöt Katarina utrota hugenotterna. Man behöfde blott draga ihop nätet,
enär den protestantiska adeln, för att öfvervara Henriks af Navarra förmälning med
Margareta af Valois, i stor utsträckning infunnit sig i Paris. Dylika blodsdåd lågo
ju för öfrigt under denna våldsamma tid i luften, och Katarina hade i särskilda
fall ofta nog af Filip II, spanjorerna och sina egna trosfränder tillrådts att använda
sådana medel.
Konungen blef vunnen för planen, då hans moder, bröder och vänner i motsatt fall
hotade honom med fullständig brytning och det mest svårartade inbördeskrig. Fruktan,
kärlek till de sina och vana vid den moderliga auktoriteten förmådde honom att
samtycka. I lidelsefull upphetsning ville han nu (den 23 augusti) endast se alla fauge-
notter utrotade för att för evigt få ro. Mördandet organiserades snabbt, och knappt
hade det brutit ut, förrän Paris’ fanatiska befolkning genast slöt sig till trupperna
och den katolska adeln. Natten mellan den 23 och 24 augusti - Bartolomeinatten
- tog blodsarbetet sin början, hvarunder i Paris Coligny och minst 2,000, i pro-
vinserna åtminstone 30,000 hugenotter, män, kvinnor och barn, föllo offer. De
reformerte, som ännu funnos kvar, vägrades hvarje religionsutöfning.
I denna fruktansvärda pröfning visade den franska protestantismen hela kraften
af sin stålspänstiga natur. Endast ett ögonblick grepos hugenotterna af modlöshet.
Sedan rejste sig städerna La Rochelle, Nimes, Montauban och Sancerre till djärft mot-
stånd. Återstoden af den protestantiska adeln grep likaledes till svärdet. Lyon-
predikanten Ricaud beklagade sig i den eldiga flygskriften De furoribus gallicis
för hela Europa öfver Bartolomeinattens illdåd. Det fega slaktandet under Barto-
lomeinatten var värre än ett brott, det var en dårskap: det gaf signalen till det
fjärde religionskriget. Och därmed tvungo snart de yttre förhållandena regeringen
att slå in på Colignys vägar och öppna fientligheter mot Spanien. Men Frankrike
erbjöd i det inre en sorglig anblick: öfverallt härskade ödeläggeisens styggelse, det
blinda raseriet hos två partier, som dödligt hata hvarandra.
Förtärd af grämelse och fullständigt nedbruten till följd af tvinsot, dog Karl IX,
endast tjugufyra år gammal, utan att efterlemna några legitima ättlingar, den 30 maj
1574. Han efterträddes af sin broder Henrik III, som var en fint bildad man, vän
af diktning, konst och vetenskap, äfven begåfvad med ett naturligt godt förstånd,
men genom utsväfningar tidigt förslappad, frivol och blaserad. Han tyckte om att
vistas bland kvinnor, själf utpyntad som en kvinna, med två eller tre ringar
i hvart öra. Han aflägsnade alla mera allvarliga och duktiga män från sitt hof och
omgaf sig med obetydliga sprättar, de s. k. mignons, med hvilka han koketterade
och pyntade sig och åt hvilka han prisgaf statens styrelse. Alltifrån början uppträdde
han med stor skärpa mot hugenotterna. Men när dessa dristigt satte sig till motvärn,
tröttnade likväl vida kretsar af de högre klasserna på de ständiga striderna. »Politi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
