Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
580 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
kerna» förbundo sig med protestanterna, och i spetsen för dem träder Katarinas
yngste son, Frans af Alencon, som hatade och föraktade sin broder konung Henrik.
Frans förenade sig med Henrik af Navarra och den yngre Gondé. Alla tre framtvungo
i maj 1576 freden i Beaulieu, som inbragte hugenotterna nästan fullständig religionsfrihet
och än ytterligare sex säkerhetsplatser samt ålade konungen det vanhederliga villkoret
att i en offentlig förklaring förneka hvarje andel för egen räkning i Bartolomeinatten
och återupprätta Colignys heder och ära liksom alla öfriga hugenotters, som då mördats.
Denna fred afslöts fyra år efter Bartolomeinatten; den var hugenotternas mest
glänsande triumf. Och likväl hade de aldrig varit svagare. Hatet mot dem hade
gripit starkt omkring sig bland folket, så att till och med många städer, som
förut varit dem bevågna, numera slöto sina portar för dem. Ännu större var
bakslaget i afseende på det inre lifvet och därmed för den franska protestantismens
sanna kraft. Emedan dess tongifvande anhängare utgjordes af ärelystna och käcka
adelsmän, trotsiga och oberoende stadspatricier, blef den viktigaste hänsynen ej lärans
utveckling, upprätthållandet af religiös öfvertygelse och kyrkotukt utan politiska
intressen och militära framgångar. Därmed blef den franska protestantismen icke
så mycket en religiös gemenskap som ett politiskt parti; därmed hade världsliga
tänkesätt, egennytta och personliga synpunkter blifvit förhärskande för hugenotterna.
Den rätte representanten för denna riktning var den öfverdådigt djärfve, listige, omo-
raliske, i konfessionellt afseende fullständigt likgiltige Henrik af Navarra. Var han
en passande ledare för Calvins bekännare, denne Henrik, som efter hvarje lycklig
drabbning öfvergaf fältlägret för att i en af sina talrika älskarinnors armar hemta
den ljufva lönen för sina bragder? De reformerta soldaterna följde sin anförares
exempel, och religiös likgiltighet, utsväfningar och rofgirighet blefvo förhärskande
bland dem. Hvad hade det blifvit af den dödsföraktande religiösa öfvertygelse, den
visserligen något dystra, men ärliga sedestränghet, hvarmed protestanternas ledare
tidigare gått till kamp på lif och död för sin tro?
Så mycket starkare blefvo katolikerna. De hade af motståndarne lärt hemligheten
af deras makt, i det de å sin sida nära sammanslöto sig till den s. k. »ligan» (1576).
Man förpliktade sig däri till skydd för riksständerna och religionen, utnämnde pro-
vinsialguvernörer och lofvade hvarandra att gifva sig en högste ledare med obegrän-
sad maktfullkomlighet. Således här liksom hos hugenotterna en sammansmält-
ning af demokratisk revolutionär anda med de religiösa sträfvandena. Ligan och
dess syftemål skulle försvaras mot enhvar utan undantag, följaktligen, om det
behöfdes, äfven mot monarken själf. Till högste ledare utsågs hertig Henrik af
Guise, en vacker, i sitt yttre uppträdande värdig, men i grund och botten förslagen, äre-
lysten, dristig man utan högre syftemål. På grund af ett sår i ansiktet, som han
erhållit i en drabbning mot hugenotterna, kallade man honom »den ärrige» (Balafré).
Konungen spelade honom och de fanatiska katolikerna ett styggt spratt, i det han
förklarade sig själf för ligans anförare. Ett dylikt konstgrepp kunde emellertid blott
för stunden få någon effekt, så mycket mer som konungen själf var hjärtligt trött
på det resultatlösa religionskriget och sökte få slut på detsamma genom upprepade,
visserligen aldrig respekterade fredsslut. Däröfver blefvo ligans anhängare ytterst
upprörda. De ville öfver hufvud taget icke längre veta af huset Valois, utan önskade
i deras ställe sätta Guiserna, hvilkas sköna och imponerande yttre, ädla uppträdande
och krigiska mod gjorde dem till folkets gunstlingar. Deras anhängare betecknade
Capetingernas trontillträde för - vid den tiden - 600 år sedan som en usurpation.
Frankrikes tron tillkomme huset Lothringen, som på mödernet härstammade från
Karl den Store. Till och med Margareta af Valois, konung Henrik III:s enda syster
och gemål till Henrik af Navarra, med hvilken hon visserligen lefde i fullständig
fiendskap, öfvergick till ligan. Vid sidan af adelns hat rådde doft jäsande demokra-
tiska åskådningar och sträfvanden - det var en dyster, hotfull framtid, som väntade
konungadömet, ja hela riket.
De hafva emellertid till sist - liksom den franska reformationen själf ännu för lång
tid framåt - räddats till följd af det faktum, att den inre endräkten var nödvändig för
statens välfärd, för Frankrikes räddning undan Spaniens öfvermakt. Endast denna
nödvändighet har efter fruktansvärda strider framtvungit den slutliga religionsfreden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
