Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STUARTAR OCH BOURBONER. 605
- Burleigh, dennes yngre son Robert Cecil, Raleigh, Bacon, öfverprokuratorn Edvard
Goke - stod henne ingen så nära som Robert Devereux, grefve Essex, hvars blom-
mande ynglingaskönhet vunnit den åldrande drottningens hjärta. Dennes djärfva,
världsomspännande planer stötte visserligen på motstånd hos sir Robert Cecil, och
denne listige puckelrygg, som aldrig förlåtit någon motståndare, blef inom kort stor-
marskalk Essex’ dödsfiende. Till sin olycka egde Essex en dubbel brist. För det
första svarade hans militära begåfning icke mot hans högtflygande planer. Vidare
ingaf honom hans tidiga upphöjelse ett olidligt högmod, hvilket han äfven ådagalade
gentemot drottningen, som så stolt tog sin värdighet i akt. För att bespara honom
de annars oundvikliga tvisterna med henne sände Elisabeth honom 1599 mot irlän-
darne, hvilka alltsedan fem år på nytt voro i öppet uppror. Men det långvariga
och föga ärofulla guerillakriget med de vilda, baksluga, oåtkomliga keltiska röfvarne
uttröttade Essex. Mot drottningens uttryckliga förbud beslöt han att lemna sin här,
begifva sig till London och öfvertala härskarinnan till ett anfallskrig mot Spanien, där
ära och byte vore att vinna och där dessutom Europas öde stode på spel. Elisabeth,
uppbragt öfver hans trots och ohörsamhet, förbjöd honom att lemna sitt hus i
London (i slutet af september 1599). När drottningen icke ville förlåta honom, höjde
han i februari 1601 upprorsfanan, men blef inom kort öfvermannad och den 25 fe-
bruari 1601 afrättad.
Han hade varit en gunstling hos medelklassen och de lägre klasserna, först och
främst hos de nitiska puritanerna. Den allmänna opinionen vände sig öfver hufvud
taget mot den gamla drottningens konservativa och autokratiska styrelse. Hennes
parlament ordade till henne på ett vis, som ådagalade, att den tid, då man ödmjukt
underkastade sig konungadömet, såsom folkrepresentationen i hundra år hade gjort,
nu var förbi och att en ny, djärfvare och mera oberoende anda uppfyllde i synnerhet
underhuset. Det tvang Elisabeth år 1600 att för alltid upphäfva de monopol vid
försäljandet af lifsförnödenheter, som hon högmodigt upprätthållit.
Elisabeths sista lefnadsår voro särdeles sorgliga. Hon kände sig ensam midt bland
en ny generation och omhvärfd af andra, mera radikala känslor och sträfvanden.
De yttre politiska händelserna tvungo henne att på nytt bekämpa Spanien, drefvo
henne således till en politik, som förut haft en förespråkare i Essex. Så mycket mer
sörjde hon förlusten af denne vän, som en gång varit henne så dyr. Hennes svårmod
utvecklade sig till slut till verklig nervsjukdom, som till följd af hennes höga ålder
medförde hennes död (3 april 1603).
Den sista regenten af huset Tudor är en af de mest framstående och framgångs-
rika kvinnor, hvilkas minne historien känner. Hon har länkat Englands senare ut-
veckling in på afgörande banor. Hon har slutfört den af fadern påbörjade reli-
giösa reformationen och gjort den gällande. Hon har möjliggjort Englands första
stora segrar till sjöss och grundlagt det britiska folkets sjövälde. Hon har låtit Eng-
land för första gången efter hundraårig maktlöshet spela en storslagen och bestäm-
mande roll i Europas öden. England har vid den tiden krossat Spaniens aggressiva
kraft och satt holländarne, hugenotterna och Henrik IV i stånd att försvara sig mot
den spansk-katolska universalmonarkien. Om det protestantiska elementet hädanefter
intog och häfdade åt sig en själfständig och betydande plats i Europas statsväsen, så
är detta hufvudsakligen drottning Elisabeths och de af henne valda ministrarnes
förtjenst.
Och nu bestego de skotska Stuartarne med Jakob VI, hvilken som engelsk ko-
nung kallade sig Jakob I, den stora härskarinnans tron.
Ingen kunde mindre likna den skarpsinniga, listiga Elisabeth Tudor än den i teo-
logien grundligt bevandrade, pedantiske Jakob I, som snarare liknade en inskränkt skol-
mästare än en härskare. Nyckfull, osäker på sig själf och dock djupt öfvertygad om sin
»konungakonst», autpkrat och likväl en lekboll för sin omgifning, feg och fallen för
att skyggt undvika hvarje svårighet, trodde han sig kunna göra anspråk på oin-
skränkt makt. I denna sin sträfvan stärktes han af sin gemål, Anna af Danmark,
som i hemlighet öfvergått till katolska läran. Han undvek all närmare beröring
med sina undersåtar, hvilket inom kört beröfvade honom all popularitet hos hans
nya undersåtar, som voro vana vid Elisabeths, »drottning Bess», groft folkliga väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
