Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
614 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
råa, men alltid friska, stolta och lefnadsglada poesi kommer en förfinad hofmannaton,
en afmätt, formfulländad och merendels smakfull stil, hvilken tyvärr fullständigt
saknar ursprunglighet, kraft, innerlighet och sanning. Det är förebuden till Ludvig
XIV:s tidsålder, som börja yppa sig.
Henrik lät för sin del skalder och skriftställare sköta sig själfva. Om han ej i
någon högre grad gynnade dem, visade han dem i alla fall den viktigaste af alla
tjensler, nämligen att ej på minsta vis inskränka deras yttrande- och tryckfrihet.
Han kunde så mycket hellre öfva en dylik, på hans tid fullständigt okänd, skon-
samhet, som han mindre än andra behöfde sky offentlig kritik, enär han faktiskt
med säker blick och fast hand lagt grundvalen till Frankrikes storhet och öfvermakt
i Europa. Han var mindre »den gode konungen», såsom man vanligtvis plägade
skildra honom, än den store konungen, en utmärkt administratör, utomordentlig
statsman och framstående fältherre.
Den planen hade ständigt lekt honom i hågen att, sedan han bragt ordning och
reda i de inre förhållandena i sitt rike, göra upp räkningen med Frankrikes hitin-
tills öfvermäktige medtäflare, det habsburgska huset, hvilket alltsedan hundra år
politiskt och militäriskt besegrat Frankrike, frånryckt det Italien och fyllt dess
provinser med uppror och inbördeskrig. Det kan väl knappast tänkas någon mera
genomgripande motsats än den, som då för tiden förefanns mellan Spanien och
Frankrike. Det första riket var omätligt vidt utsträckt, men svagt och osamman-
hängande i det inre. Det senare egde förhållandevis ringa utbredning, men var
koncentreradt och fast sammanslutet. Pyreneiska halfön är redan till följd af sina
naturliga gränser afspärrad från många lifgifvande impulser utifrån, belägen, som den är,
i Europas yttersta hörn. Frankrike däremot, i hjärtat af Västerlandet, skänkte med
sina öppna gränser fritt tillträde åt andra nationers kultur. Spaniens lifskraft befann
sig i långsamt aftynande, under det Frankrike var stadt i rask uppblomstring. Spanien
hakade sig ängsligt fast vid det gamla, medan Frankrike arbetade på en allmän
omstörtning af de politiska förhållandena. Spanien stod som representant för fana-
tiskt trostvång, Frankrike för största möjliga tolerans. Alla omständigheter gjorde
således kampen, sammanstötningen mellan de båda landen oundviklig.
Filip II:s efterträdare var en godmodig, sedligt oförvitlig furste, med utpräglad böjelse
för bordets och jaktens nöjen, utan själfständigt omdöme, än mindre egen vilja. Filip III
öfverlät hela makten öfver sin enväldiga krona åt sin gunstling, hertigen af Lerma,
en förslagen ränksmidare, inskränkt och okunnig, utan fasta planer och åskådnings-
sätt, girig och tjufaktig, hvilken som fattig uppnått sin ställning och under loppet af
tretton år tillnarrat sig en inkomst af 700,000 scudi, motsvarande omkring 15 millioner
kronor efter vår tids penningvärde, och roffat åt sig dyrbarheter, dräkter och egen-
domar till ett värde af 6 millioner dukater (ung. 110 millioner kronor). Visserligen
delade han rofvet med prästerskapet, på hvilket han stödde sig. Ju rikare han och
hans gunstlingar blefvo, dess fattigare blef staten. Regeringen anropade underså-
tarne om bistånd, sålde straff löshet för borgerliga och religiösa förbrytelser, försämrade
myntet, utbetalade icke lön och sold åt vare sig ämbetsmän eller soldater och gjorde
1607 åter delvis bankrutt. Så förmådde staten visserligen icke lösa sin främsta
uppgift: att upprätthålla säkerheten i det inre. Det vimlade bland det utarmade
folket af röfvare, bandoleros, hvilka, förenade i flockar om femtio och hundra,
utplundrade hela karavaner och till och med gjorde städerna osäkra, medan de stodo
i bästa samförstånd med de lägre klasserna. Befolkningens antal aftog oerhördt i
följd af de ständiga krigen och den materiella nöden och sjönk under de tjugu när-
maste åren efter Filip II:s död från 8 till 6 millioner.
Och likväl ansågo sig spanjorerna ännu alltjämt för obesegrade, trodde sig vara det
förnämsta folket i världen. Nationalstolthet, troshat och krigiskt väsen sammansmälte
till ett i deras själ. Jämte teaterföreställningarne var det de ridderligt glänsande
tornérspelen, som fängslade detta folk på en tid, då de på annat håll för länge sedan
försvunnit, liksom de blodiga tjurfäktningarne och framför allt autodafeerna. Fyllda
af fanatisk lidelse, strömmade människorna från alla håll tillsammans för att se, hur
de fördömda kättarne stryptes och brändes.
Filip III hade visserligen icke de insiktsfulles, men i alla händelser det stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
