Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ITALIEN PÅ MOTREFORMATIONENS TID. 621
ordalag uttryckt, innebar ett fullständigt afvisande af de påfliga anspråken. På ett
världsherravälde, hvarom Paul V drömt, var uppenbart ej att tänka, när till och med
en liten katolsk republik med framgång kunde trotsa pontifex. Alltsedan dess har
ingen påfve vågat belägga någon stat med interdikt. Påfvedömet försjunker i allt
djupare betydelselöshet, hvilket bjärtast framträder mot bakgrunden af det trettioåriga
religionskriget, - ända till den kyrkliga reaktion, hvilken, i likhet med den som
fordom uppväcktes genom reformationen, frambesvurits af den franska revolutionen
som en motrörelse och fortgår ända till våra dagar.
De verkliga ledarne och stridsmännen för motreformationen under 1500-talet voro
jesuiterna. De drogo icke i betänkande att förkunna äfven de mest revolutionära
läror i akt och mening att göra furstarnes makt beroende af den strängt kyrkliga
riktningen. Alltifrån den andre ordensgeneralen, Lainez, blef det ordens konsekvent
och med kraft uttalade lära, att folket, liksom påfven, hade rätt att afsätta en oduglig
furste. Till och med under trycket af den spanska absolutismen fullföljde de span-
ska jesuiterna Suarez och Mariana denna lära i dess yttersta konsekvenser, i det
de prisade till och med mord på sådana furstar, hvilka bröto mot de gudomliga d. v. s.
kyrkliga lagarne. De nederländska jesuiterna Rosseus och Busenbaum, spanjorerna
Molina, Salmeron, Valentia hafva i sina skrifter framställt samma tankar, hvilka
sedermera ifrigt omfattades af de franska »ligisterna», predikades för folket och i
verklig handling omsattes af mördare som Clément och Ravaillac. Öfverallt i Tysk-
land, England, Sverige, Polen och Ryssland finna vi jesuitiska sändebud i liflig verk-
samhet; deras orden fullföljde en i sitt slag verkligen beundransvärd! systematisk,
följdriktig, lika klok som djärf politik.
Också Toskana, hvilket just vid den tiden under Cosimo I växtesa mman till en
ståtlig statsenhet, visade sig vara påfvedömet tillgifvet. Till tack för sin trohet i råd
och dåd mot kejsar Karl V erhöll Cosimo dessutom som gåfva af spanjorerna staden
Siena med hela dess område, Florens’ ständiga medtäflare. Numera var i dessa
trakter endast den lilla republiken Lucca ännu oberoende. Cosimo hade med list
och våld bemäktigat sig högsta makten såsom hertig af Florens. Men han härskade
sedan med verklig insikt, outtröttligt nit, stor omdömesförmåga och mycken dådkraft.
Efter sina förfäders mönster var han, som i öfrigt var mycket sparsam, en frikostig
gynnare af litteratur, konst och vetenskap. Efterbildarne af de stora konstnärerna och
skriftställarne under Cinquecento samlade sig kring hertigen. Men största intresset
egnade han naturvetenskaperna, hvilkas glänsande förkofran i Toskana med hans
regering tager sin början. Han utvecklade också i sin utrikespolitik en liflig verk-
samhet, i det han med den heliga stolen ingick ett slags mellanitalienskt förbund,
som riktade sin udd hufvudsakligen mot Spaniens suveräna anspråk. Som belöning
för hans därvidlag visade trohet upphöjde Pius V honom 1569 till storhertig af Toskana.
Under det hans äldste son och direkte efterträdare, Frans, blifvit bekant endast
genom sin kärlek till den sköna och snillrika venezianskan Bianca Capello, hvilken
han till slut äktade, inlade hans broder, Ferdinand I, storhertig mellan åren 1589-1609,
en besinningsfull och välmenande furste, många förtjenster om sitt land. Han vid-
gade dess gränser och begynte att torrlägga Chianadalen och de febersjuka, alltmer
förhärjande sienska maremmerna. Men framför allt blef han grundläggaren af den
vid den tiden enda betydande handelsstaden i Toskana, Livorno, hvilken han genom
vissa institutioner och privilegier bragte till snabb uppblomstring. Han har åt den
toskanska politiken gifvit en riktning, som sedermera under 250 år, äfven under en
annan dynasti, troget följts. Furstarne under denna senare tid äro behärskade,
milda, måttfulla, intelligenta, men icke framstående med hänsyn till karaktär eller
begåfning. I sin utrikespolitik så tillbakadragna som möjligt, uträtta de i sin inre
politik i all tysthet mycket godt utan att därför åsidosätta familjens eller sina per-
sonliga intressen. Men forna dagars dådkraft och glädtiga rörlighet har försvunnit
med friheten, och Toskana sjunker ned i trånga sociala förhållanden med nära nog
till kaster stelnade samhällsklasser. Endast på naturvetenskapernas område häfdar
det gamla skarpsinnet ännu med glans sin ställning.
Republiken Venedig uppgaf likaledes tanken på hvarje energiskt uppträdande,
först och främst hvad utrikespolitiken beträffar. De venezianska patricierna, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
