Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHELIEU. 625
dana förhållanden bröt missnöjet i det egna landet ånyo ut. Visserligen blef hög-
adelns uppror under ledning af änkedrottningen kufvadt vid Pont de Cé, och Maria
ansåg rådligast att försona sig med sin son. Detta skedde genom klok förmedling af
hennes förtrogne rådgifvare, biskop Richelieu de Lucon. Men hugenotterna, som
af hofvets klerikala riktning för sin del fruktade det värsta, fortsatte att göra mot-
stånd. I synnerhet höllo städerna La Rochelle och Montauban, protestantismens
gamla bålverk, dess baner upprätt. Utanför murarne kring den senare fästningen
svek lyckan Luynes, som nyligen upphöjts till konnetabei af Frankrike. Sedan han
nödgats upphäfva belägringen, dog han plötsligt i skarlakansfeber (14 december 1621),
bekämpad af alla och af själfve konungen bemött med likgiltighet.
Den kungliga armeen fortsatte striden och tvang slutligen de reformerte att sluta
fred (19 oktober 1622). De fingo i största utsträckning behålla sin religionsfrihet,
men deras politiska och militäriska organisation upplöstes; vidare beröfvades dem
deras fasta säkerhetsplatser med undantag af La Rochelle och Montauban. Så var
återigen ett steg taget till utplånande af alla de särskilda maktfaktorer, som ännu
gjorde det absoluta konungadöm$J väldet stridigt.
Ludvig XIII hade slutit denpa fred af hänsyn till den yttre politiken, där han
ändtligen fick mod att uppträda emot habsburgska husets makttillväxt. Ty redan
nu hade Richelieus väldiga ande fått bestämmande inflytande öfver honom.
Johan Armand du Plessis de Richelieu, född 1585, hade vid knappt 20 års ålder
erhållit det inom hans släkt ärftliga obetydliga biskopsdömet Lucon, hvarmed han med
sin brännande ärelystnad och sitt berättigade själfmedvetande icke länge lät sig nöja.
Genom de tjenster, som han gjorde hofvet vid riksständernas möte år 1614, gjorde
han regentinnan sig förbunden, hvilken inom kort utvalde honom till sin förtrogne
rådgifvare. I det han längre fram lyckades försona henne med konungen, vann han
dennes ynnest, hvilket förskaffade honom kardinalsvärdigheten och 1622 inträde i
ministären. Här skänkte honom hans geniala begåfning inom kort bestämmande
inflytande, hvilket i augusti 1624 genom hans utnämning till premierminister form-
ligen erkändes. Alltsedan den tiden betraktade han sig som konungadömets och
statens korade redskap, för hvilkas bästa han ansåg hvarje slags svek, diplomatisk för-
slagenhet, men också grymhet och hårdhet tillåtna, ja till och med påkallade. Hans
dubbla syfte var att göra den franska kronan allsmäktig i det inre och utåt stark
och alla andra stater öfvermäktig. Till den ändan gällde det framför allt att, äfven
med de protestantiska makternas tillhjälp, krossa habsburgska husets öfvervälde. Ty
ehuru han personligen var en alltigenom from katolik och själf en framstående teo-
logisk lärd och skriftställare, visade han emot andras öfvertygelse största tolerans
och lät på intet sätt de religiösa intressena inkräkta på de politiska.
Till en början anlade han dessa synpunkter på Veltlins angelägenheter. Veltlin
var ett litet katolskt område, som likväl hittills tillhört det protestantiska Graubiinden.
Här hade spanjorerna, i syfte att med sitt milanesiska område införlifva denna alpdal,
som spelade en särdeles viktig roll för förbindelsen mellan Italien och Habsburgarnes
tyska besittningar, i juli 1620 åstadkommit ett blodbad på alla där bosatta protestanter
och därmed tillintetgjort Graubiindens öfverhöghet öfver den lilla republiken. Efter
detta »blodbad i Veltlin», hvars fasor kunde jämföras med Bartolomeinattens, hade
spanska och österrikiska trupper inryckt icke blott i Veltlin utan också i Graubiinden.
Först 1623 uppträdde Frankrike under Richelieus ledning mot detta våldsdåd. Det
förband sig i september 1624 i St. Germain med Venedig, Savoyen och England mot
Habsburgarne. Kort därpå inryckte franska trupper under markis de Coeuvres i
Graubunden och Veltlin och fråntogo Habsburgarne dessa viktiga alppass. Frankrike
var härunder förvissadt om äfven de förenade Nederlandens bistånd, hvilka efter det
tolfåriga vapenstilleståndets slut, alltså från 1621, åter lågo i krig med Spanien.
Den centralistiska och militäriska ideen representerades i de fria Nederlanden
hufvudsakligen af generalståthållaren, vid den tiden Moritz af Oranien, armeens och
flottans befälhafvare. Hans inflytande hvilade på det lägre folket, soldaterna, sjö-
männen och, slutligen, prästerna, hvilka alla med hänförelse voro fästa vid det äro-
rika huset Nassau. Men den egentligen ledande ställningen tillkom generalstaterna,
hvilka återigen voro sammansatta af representanter från provinsialständerna. Enär
Världshistoria IV. 79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
