Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
628 M. PHILIPPSON, MOTREFORMAT1ONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
I bägge fallen stod lyckan honom bi. Enär hugenotterna genom sina förbindelser
med Spanien föreföllo rätt och slätt som fiender till den gemensamma protestantiska
saken, hjälpte honom engelska och nederländska skepp med eröfringen af La
Rochelle. De franska reformerte måste år 1626 med regeringen ingå ett fördrag, som
visserligen inbragte dem flere vackra löften än faktiska fördelar. Därpå lemnade
Richelieu sina protestantiska bundsförvanter helt enkelt i sticket, i det han, för att
vinna de klerikala ledarne för sig, i maj 1626 i Barcelona slöt fred med Spanien.
Veltlin’ förklarades oafhängigt. Spanien var därmed beröfvadt sitt byte och det
viktiga alppasset, men äfven Frankrikes mångårige bundsförvant, Graubiinden, hade
mist sin öfverhöghet öfver nämnda område.
Då reste sig den tredje oppositionsfraktionen, högadeln, under ledning af konungens
egen broder, hertig Gaston af Orleans. Till all lycka för Richelieu var denne prins
en visserligen älskvärd och fint bildad, men därjämte kortsynt, slapp och egennyttig
man, ständigt beredd att lemna sina vänner och förtrogne i sticket för att rädda
sig själf. Richelieu företog sig att häfda konungens auktoritet också gentemot hans
närmaste blodsfränder. Han lät kasta två naturliga bröder till Ludvig, vid namn
Vendöme, i fängelse och afrättade underordnade deltagare i sammansvärjningen.
Orleans, som namngifvit dem, tröstade sig öfver deras sorgliga öde, i det han blef
gift med Frankrikes rikaste arftagarinna, prinsessan de Montpensier, hvarigenom
hans årsinkomster stego till öfver en million livrés.
Hur skulle konungen hafva kunnat tveka mellan dylika män och sin geniale
minister! Visserligen nedtryckte dennes öfverlägsna storhet konungens inskränkta
intelligens, hans räddhågade, svaga och småaktiga karaktär. Det var tur för Richelieu,
att Ludvig på samma gång som han hyste fruktan för honom insåg, hur oumbärlig
han var. Därför vågade han icke afskeda den förhatlige härskaren. I stället lade
konungen under kardinalens ledning nitiskt och icke utan framgång hand vid detal-
jerna inom ^rméförvaltningen. Monarken blef en god byråchef i krigsministeriet.
Till och med för den officiösa tidningen Gazette de France skref han egenhändigt
artiklar till förhärligande af sin ministers politik. I öfrigt egnade han sig åt fromma
andaktsöfningar eller åt sitt enda nöje, jakten.
Den högre aristokratiens nederlag kom befolkningens hat mot adeln att åter
flamma upp. I öfverensstämmelse med en ofta uttalad önskan af tredje ståndet
föreskref en ordonnans af den 31 juli 1626, att alla adelsborgarnes befästningar
skulle nedrifvas. Det var en befallning af ansenlig räckvidd, som satte yxan till
roten på den feodala själfständigheten och som verkställdes af landskommunernas egen
befolkning med entusiasm och under musik. Den stora massan af folket önskade efter
inbördeskrigens lidanden lugn, ordning, framgångsrik utveckling af välståndet och,
om möjligt, dessutom ära och anseende. Folkets ifrigt rojalistiska tänkesätt gjorde det
möjligt för kardinalen att underkufva och med grymhet förinta fienderna till det
kungliga envälde, som genom hans ministerämbete utöfvades, huru farliga dessa
motståndare än kunde vara.
Han var ännu alltjämt i behof af detta nationella understöd. Hugenotterna, som
icke kunde glömma förlusten af sin politiska själfständighet, reste sig år 1627 ånyo
till uppror, denna gång uppeggade af England, hvilket bittert härmades på kardinalen
på grund af separatfreden i Barcelona. Men de engelska stridskrafterna till lands och
sjöss visade sig icke vara i stånd till att mäta sig med de försvarsmedel, hvilka
Richelieu, lika god fältherre som statsman och kyrkofurste, förde i tält mot dem.
Han belägrade La Rochelle, som med orubblig tapperhet försvarade sig under led-
ning af sin borgmästare Jean Guiton. Men slutligen tvang en fruktansvärd hungers-
nöd staden att gifva sig: den förlorade sina fri- och rättigheter, sin religion och sina
befästningar (november 1628). I juli 1629 måste äfven Montauban och Cevennernas
protestanter underkasta sig. Richelieu tillförsäkrade dem fullständig religiös tolerans,
och han har hållit sitt ord. Var det icke ett uttryck för hans sträfvan att underordna de
kyrkliga intressena under de politiska, när han, den romerska kyrkans kardinal, till
stor harm för påfven, lät en annan kardinal - La Valette - vid sidan af två ifriga
protestanter, hertig Bernhard af Weimar och hertig de la Force, bekämpa kejsarens,
Spaniens och den tyska ligans katolska arméer?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
