Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
630 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
ning, kände sig visserligen icke en så svår uppgift vuxen. Han trodde sig hafva
funnit den rätte mannen i en gunstling, Gaspar Guzman, grefve Olivares, hvilken
nian snart, enär han erhöll äfven hertigtitel, plägade kalla »grefve-hertig». Olivares
skulle nog under gynnsamma förhållanden hafva blifvit en utmärkt statsman.
Han stod i sin bästa mannaålder. Hela dagen och långt in på natten egnade han
sig åt statsärendena: hans enda förströelser voro studier och konstintressen. Med
nit och insiktsfullhet arbetade han på botandet af de svåra skador, som undergräfde
Spaniens folk och statsväsen. Men cie båda värsta bristerna mäktade han icke af-
skaffa: den spanska kyrkans ofördragsamhet och vinningslystnad och den aggressiva
politik, som konungen påtvang honom och som likväl ej längre svarade mot Spa-
niens krafter. Filip IV, som i barnslig fåfänga tillade sig tillnamnet den Store, lät
sina arméer samtidigt kämpa i Tyskland, Italien och Nederlanden.
I det sistnämnda landet försvunno snart efter hvarandra de bägge fientliga fält-
herrarne från skådeplatsen: Spinola, därtill nödsakad till följd af en sjukdom (1625),
som fyra år senare gjorde slut på hans lif, och Moritz af Oranien, hvilken just vid
den tiden - 1625 - dog. Såsom öfverbefälhafvare efterträddes han af sin broder
Fredrik Henrik (född 1584) en tapper krigare, en klok och besinningsfull politiker
och fint bildad humanist. Mild och försonligt sinnad, sökte han bilägga tvisten mellan
arminianer och gomarister. Under hans skickliga och visa ledning hafva de för-
enade provinserna nått höjdpunkten af makt och blomstring. Det lilla landet blef
en af Europas dominerande stater. Fredrik Henrik är mönstret för en ingenjör-
general. De talrika metodiska belägringar, som han företog, blefvo en högskola för
krigskonstens alla vetgiriga lärjungar. Därvid förvandlades de anfallandes eget läger
till en fästning i syfte att afvisa såväl de belägrades utfall som undsättningsarmeens
angrepp. Steg för steg ryckte därpå löpgrafvar och batterier fram mot förskansning-
arne, tills bresch var skjuten i den förnämsta vallen och därmed, i öfverensstäm-
melse med den dåvarande krigskonstens regler, kapitulationen framkallats; det hela
var ett schackspel med lefvande figurer. Emellertid bortsopade de nederländska
flottorna spanjorerna från hafvet. Amiral Peter Hein tog 1628 som byte hela den
spanska silfverflottan från Peru.
Å sin sida förde Richelieu kampen mot de tyska Habsburgarne, härvid under-
stödd af pater Josef, en insiktsfull och förslagen andlig diplomat. Fransmännen eröfrade
kurfurstendömet Trier samt hertigdömet Lothringen och tvungo städerna i Elsass
och kurfursten af Köln att ställa sig under deras beskydd. Kardinalens plan beträf-
fande vänstra Rhenstranden antog härmed fast form. Men så lätt gick det ej att
nedbryta huset Habsburgs uråldriga makt. I de södra nederländska provinserna öfver-
togs regeringen efter Alberts och Isabellas död (resp. 1621 och 1633) af en broder till
Filip IV, kardinal-infanten Ferdinand, till hälften präst, till hälften krigare, dådkraftig,
arbetsam och ovanligt begåfvad. Denne förstod att utveckla de belgiska provinsernas
rika naturliga hjälpkällor och utnyttja dem till energisk kamp mot Habsburgs fiender.
I Tyskland fingo kejsaren och ligan öfverhanden genom den segerrika drabbningen
vid Nördlingen (1634) och genom freden i Prag (1635), hvarigenom de mäktigaste
tyska riksfurstarne ingingo förbund med dem. Richelieu insåg, att Frankrike måste
taga en mera afgjord och omfattande del i kampen för att krossa motståndarne.
Han ingick i februari 1635 ett förbund med generalstaterna för eröfringen af de
spanska Nederlanden, hvilkas norra hälft skulle tillfalla de förenade provinserna,
medan den södra skulle blifva Frankrikes byte, och förklarade därpå den 19 maj
1635 spanjorerna formligen krig. Kort därpå tog han i sin sold hertig Bernhard af
Weimar med hans lilla, men oförlikneligt tappra och krigsvana tyska armé, som
tidigare kämpat i svensk tjenst men vid den tiden stod öfvergifven af alla. Tillika
ställde han herraväldet öfver Elsass i utsikt för hertigen.
Men endast dessa »weimarianer» kämpade med framgång. De franska trupperna^
till största delen nyvärfvadt folk utan krigsvana, visade sig alltigenom okrigiska,
fega och rofgiriga. Deras befälhafvare voro öfvervägande odugliga, vinningslystna
och grälsjuka, tjufaktiga och okunniga. En af deras förnämsta generaler var kardinal
de la Valette, »generalen med prästmössan», såsom soldaterna hånfullt kallade
honom, en i militära angelägenheter alldeles oanvändbar gunstling till Richelieu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
