Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632 M. PHILIPPSON, MOTREFORMATIONEN I SYD- OCH VÄSTEUROPA.
med Frankrike. Genast väcktes en allmän patriotisk hänförelse, penningar och frivilliga
strömmade till i mängd. Och då fienderna tvekade att begagna sig af de vunna
fördelarne, kunde Richeiieu organisera motståndet och fördrifva dem åtminstone från
hufvudstadens omedelbara närhet. Men jämväl det nya krigsåret, 1637, medförde
emellertid ännu intet omslag. I Italien hade spanjorerna till den grad fått öfver-
hand, att de nödgade hertigarne af Parma, Mantua och Savoyen till att affalla från
Frankrike. Graubiinden, Frankrikes gamla bundsförvant, ville lika litet tåla Frank-
rikes öfverhöghet, hvilken Richelieu påtvungit det, som Spaniens och Österrikes. Be-
folkningen reste sig därför mot den därvarande franske befälhafvaren, hertigen af
Rohan. Och då denne gamle hugenottanförare af Richelieu lemnades utan under-
stöd, emedan han icke ville öfvergå till katolicismen, måste han, omhvärfd af sina
öfverlägsna fiender, lofva att genast utrymma landet. Italien och de viktiga alppassen i
Graubiinden voro härmed förlorade för Frankrike. Också på den norra krigsskåde-
platsen såg det icke gynnsammare ut. Bernhards af Weimar i början glänsande
framgångar förbyttes slutligen i nederlag till följd af hans franska hjälptruppers
skamliga feghet. Äfven ett infall i Belgien, som fransmännen 1638 företogo, slutade
med fullständigt nederlag, liksom äfven ett angrepp på gränsen mot Pyrenéerna.
Endast där Bernhard af Weimar och hans tappra tyskar stredo, log lyckan mot
Habsburgs motståndare. Ännu samma vinter kringgick hertigen genom en marsch
tvärs genom neutralt schweiziskt område motståndarnes försvarsställning vid
öfre Rhen och sprängde den kejserliga armeen genom det käcka öfverfallet vid
Rheinfelden (3 mars 1638), hvarvid den hjältemodige och ståndaktige Rohan fick
ett ärofullt slut. Den kejserlige rytteriöfversten Johan von Werth, som halftannat år
förut försatt Paris i största förskräckelse, tillfångatogs vid Rheinfelden och beskåda-
des som ett sällsynt rofdjur af de häpnande parisarne. Till slut belägrade Bernhard
af Weimar det starka Breisach, skyddsvärnet för de dåtida främre österrikiska
landen vid öfre Rhen. Förgäfves uppbjöd hofvet i Wien alla sina krafter för att
rädda det. Tre undsättningsarmeer blefvo slagna af hertigen af Weimar, som genom
hunger tvang fästningen att gifva sig (december 1638). Därmed voro öfre Rhen och
det österrikiska Schwaben i Bernhards af Weimar händer.
Hertigen hade för afsikt att behålla dessa eröfringar för egen del. Med anledning
häraf råkade han i häftig tvist med Richelieu, hvars afsikt ju var att göra Rhen
till Frankrikes gräns. Den stolte riksfursten begärde att blifva erkänd som suverän
öfver Elsass och Breisgau. »Han skulle aldrig uthärda förebråelsen att hafva varit
den förste, som sönderstyckat riket».
Men lyckan blef äfven denna gång Richelieu trogen. All den tyska genialiteten
och tapperheten skulle endast gagna Tysklands begärliga fiender. Just som kardi-
nalen stod i begrepp att med våld tvinga Bernhard af Weimar att utlemna tyskt land,
dog denne plötsligt den 18 juli 1639 i Neuenburg vid Rhen. Han blef icke, som man då
för tiden med orätt menade, förgiftad af fransmännen, utan bortrycktes till följd af
utmattning och sjukdomar, som på grund af hans outsägliga ansträngningar och upp-
hetsningar alltsedan flere år hemsökt hans alltid svaga kroppskonstitution. Endast
Frankrike drog emellertid nytta af hans död. De tre »direktorer», åt hvilka Bern-
hard före sin död anförtrott härens ledning och bland hvilka schweizaren Hans
Ludvig von Erlach i egenskap af generalmajor var den förnämste, måste till sist
genom fördraget af den 9 oktober 1639 åt konungen af Frankrike utlemna armeen
och dess eröfringar. Erlach hade därvid betingat sig speciella fördelar, - dock torde
man ej därför få beteckna honom som förrädare. Till hvem skulle till sist de
herrelösa och af alla makter öfvergifna trupperna hellre ansluta sig än till sin för-
dragsenlige krigsherre, som gaf dem sold? Men resultatet var, att det af tyska trupper
eröfrade Elsass öfvergick till Frankrike.
Detta var en glänsande vinst för Richelieu. En ännu mera betydelsefull fram-
gång tillkämpade sig hans nederländska bundsförvanter. Den hjältemodige amiral
Martin van Tromp tillintetgjorde i en strid, som varade i fyra timmar, i Engelska kanalen
(1639) den stora flotta om 70 linieskepp, hvilken Spanien med uppbjudande af sina
sista maritima krafter utrustat och med 12,000 soldater sändt mot Nederlanden.
Från den tiden försvann Spanien ur de stora sjömakternas antal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
