Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RICHELIEU. 633
På ett helt annat sätt skickade sig den spanska armeen, som förblef vida öfver-
lägsen de franska trupperna. Med dessa stolta soldater, som lifvades af ärorika
minnen och fylldes af ridderliga hederskänslor, slog Ottavio Piccolomini i grund
den armé, som under Feuquiéres belägrade Diedenhofen. Detta var på den norra krigs-
skådeplatsen. I Savoyen reste sig emot regentinnan Christine, en dotter till Henrik
IV, hvilken furstinna förvaltade landet i helt och hållet fransk anda, ett spanskt parti
under ledning af två ättlingar af det hertigliga huset, den käcke soldaten prins
Thomas och kardinal Moritz. Med tillhjälp af spanjorerna eröfrade de nästan hela
Savoyen; i juli 1639 intogs äfven dess hufvudstad Turin. Nizzas befolkning och
garnison gjorde likaledes uppror och utlemnade den viktiga hamnstaden åt spanjorerna.
Men därmed var också gränsen satt för deras framgångar. Med år 1640 fram-
trädde i öppen dag den upplösning, som redan länge vunnit insteg i den spanska
staten. Två viktiga provinser vid motsatta hörn af halfön skilde sig från Spanien.
Invånarne i det nordöstra området, Katalonien, hyste ständigt djupt känd antipati mot
kastilianerna. I fråga om språk - det talade en sydfransk munart -, institutioner
och historisk tradition var folket i denna provins helt och hållet olikt kastilianerna.
Så länge riket ännu var inbegripet i en segerrik utveckling och katalanerna fingo
del af världsherraväldets förmåner, fördrogo de de hårda, öfvermodiga, tystlåtna
kastilianernas öfvervikt. Men när de i stället endast fingo bringa offer och tåla allsköns
lidanden, förlorade det lättrörda folket sitt tålamod. Trycket af det krig, som fördes
invid dess gränser, bragte i juli 1640 hela provinsen i uppror. De katalanska ständernas
generaldeputation sammanträdde hastigt och vände sig till Frankrike med begäran
om hjälp. Richelieu var särdeles benägen att gifva sådan. Som den utpräglade real-
politiker han var, drog han icke i betänkande att gynna frihetsidéerna, där dessa kunde
vara Frankrike till gagn, under det han inom Frankrike förfäktade det kungliga
enväldet - lika litet som det föll honom, den öfvertygade katoliken, svårt att under-
stödja de protestantiska svenskarne och tyskarne mot den katolske kejsaren och ligan.
Kom han ju icke äfven upprorsmakarne i England och Skottland till hjälp, emedan
Karl I af England visat sig fientlig mot honom? Hans ansträngningar att tvinga hela
Europa in under Frankrikes öfvervälde grepo vida omkring sig, och alla medel därtill
ansåg han tillåtna. Så ryckte en fransk armékår in i Katalonien, hvilket i Barcelona,
december 1640, ingick en formlig förbundstraktat med Ludvig XIII. Ja, en månad senare
valde Kataloniens ständer konungen direkt till sin härskare, såsom grefve af Barcelona.
Likaledes stod kardinalen sedan lång tid i förbindelse med de missnöjdes ledare
i Portugal. De högsta ämbetsmännen i detta land, hvilket alltid blott med ovilja
burit det spanska herravälde, som Filip II påtvungit det, hörde till de sammansvurne.
I början af december 1640 kom rörelsen till utbrott, och hela det portugisiska folket reste
sig endräktigt till kamp för sin nationella oafhängighet. Hertigen af Braganza, som
på kvinnolinien härstammade från den gamla dynaslien och hvars oerhörda besitt-
ningar omfattade nästan en tredjedel af hela landet, utropades till konung under
namnet Johan IV. De svaga spanska besättningarne fördrefvos utan svårighet.
Kataloniens och Portugals affall nödgade Filip IV att använda en stor del af sina
stridskrafter till att bekämpa dessa provinser. Men därmed tog kriget i Neder-
landen, Tyskland och Italien en för honom ofördelaktig vändning, hvilket genast visade
sig. Alltifrån detta år (1640) gingo i alla tre landen fransmännen från seger till
seger, i synnerhet sedan kardinal-infanten Ferdinands död, i november 1640, befriat
dem från deras farligaste motståndare. Richelieu fick till slut och i växande grad
skörda lönen för sina omätliga och uthålliga ansträngningar. Vinsten af södra Bel-
gien och vänstra Rhenstranden syntes tryggad.
Men midt i hans länge förberedda framgångar riktades ett allvarligt hot mot den
egentliga grundvalen till Richelieus makt, konungens förtroende.
För att i monarkens närmaste omgifning, enär regenten ju i grund och botten endast
motspänstigt fördrog hans ledning, ega en inflytelserik vän, hade kardinalen vid
Ludvig XIII:s hof infört en ung, älskvärd och behaglig ädling, Henrik Cinq-Mars,
som föreföll vara honom alltigenom tillgifven. Cinq-Mars förstod verkligen att full-
ständigt vinna konungens gunst. Han steg till den allra högsta värdigheten vid hofvet,
öfverhofstallmästarens. Denna upphöjelse ingaf den fåfänge, dåraktige mannen en
Världshistoria IV. 80
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
