Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 1. Slaver och panslavism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
lade dem helt och hållet med serberna. Af de sistnämnde bevarade åtminstone
Montenegros Tsernagoras djärfva bergfolk under sina biskopar (uladyka) af Niegosjs
släkt sitt oberoende trots turkiska anfallsförsök. Den gamla stadsrepubliken Ragusa
(Dubrovnik) med sin glänsande italiensk-slaviska kultur öfverlefde alla stormar och
fanns till ända in på Napoleons tid, låt vara att den på 1600- och 1700-talet, framför
allt efter den ödeläggande Jordbäfningen ar 1667, knappt förde annat an ett skenlif.
Kroatien, som förlorat mycket af sitt område till turkarne, stod sedan lång tid
tillbaka i beroende af Ungern. Det saknade helt och hållet eget nationellt och
politiskt lif, trots hjältemodiga strider — t. ex. under Zrinyi —, hvarunder det försvarade
de habsburgska gränserna mot Turkiet. Och icke stort annorlunda gick det för det
treeniga konungariket Böhmen, Mähren och Schlesien, sedan det efter slaget vid Mohacs
blifvit habsburgskt. Den katolska reaktionen tillfogade det de svåraste sår; först
måste de »böhmiska bröderna» lemna sitt hemland (1548), och efter slaget på Hvita
berget drabbades slutligen också utrakvisterna af det ödet att uppoffras åt italienare
och tyskar. Det var snart nog blott inom folkets lägsta skikt, som det hopsmälta
slaviska folkelementet fortlefde i trots af den oafsiktliga och den målmedvetna
ger-manisering och katolisering, som bedrefs, och först sedan det tunga oket under
1800-talet småningom lättats, började det åter långsamt återvinna sin gamla betydelse.
Sålunda återstodo af medeltidens många hel- eller halffria slaviska stater blott Polen
och Ryssland som slavismens själfständiga representanter under nya tiden. Trots eller
kanske just på grund af en dylik tidernas ogunst kom känslan af samhörighet aldrig
fullständigt att dö bort. Det fanns alltid enskilda »panslavister», som manade till
afkastande af främlingarnes fysiska och moraliska herravälde, till sammanslutning
mellan alla slaver. Men motsatserna med afseende på tro och kultur hafva varit för stora
for att kunna öfvervinnas af frändskapen med afseende på språk och ras, och detta har
gjort, att denna känsla aldrig kunnat kläda sig i fasta former. Den talrikaste och
största, men visserligen ock under lång tid mest isolerade stammen af dem,
nämligen ryssarne, förhöll sig med afseende härå ganska likgiltig; snarare framhäfde — men
blott teoretiskt — polackarne denna ståndpunkt, men det var egentligen först, då
deras stat gick under, som de kommo ihåg sin frändskap med andra slaviska folk:
därigenom skulle föreningen med Ryssland underlättas och den smärta lindras, som
förlusten af den politiska friheten vållade. Hos öfriga slaver, hos böhmare och
»Illyrien», har ju först på 1800-talet nationalkänslan åter väckts till lif, och denna
stärktes särskildt i början af panslavistiska tendenser; ju svagare de egna krafterna
ännu voro, dess mer sökte man frambesvärja den återförenade slaviska världens
urgamla enhet och kommande storhet. Med dylika ohistoriska, rent konventionella,
bleka idyller från fordom och med en fantastisk framtidsmusik sökte man trösta sig
öfver ögonblickets splittring och svaghet och föra sig själf bakom ljuset med afseende
därpå. För öfrigt har den praktiska politiken aldrig egentligen behärskats af denna
ras- eller nationalitetsteori; och i hvarje fall har trosbandet verkat starkare an det
nationella. Sydslaverna vände sig till nordslaverna i ortodoxiens, mindre i
nationalitetens namn, ungefär såsom moldauer och valaker eller georgier och kachetier gjorde
det. Panslavismen ar sålunda som politisk lära en produkt först af den nyaste
tiden, och den har vidare blott undantagsvis gått utom filologiska och litterära
kretsar; de politiska hafva städse förhållit sig afvisande och hafva knappt sträckt sig
längre an till allmosor. Det slaviska »broderskapet» led ju framför allt af den, som
det tycktes, oläkliga splittringen mellan de bägge mest ansedda nationerna, ryssar
och polackar. Till följd af denna motsats, som efter 1831 och särskildt efter 1863
antog de skarpaste former, ville nu allra minst polackarne veta af panslavismen.
Ryssarne å sin sida begränsade den ur konfessionell synpunkt: för dem var slaviskt
blott hvad som var ortodoxt; allt, som var »latinskt», »romerskt», ansågs affälligt,
oslaviskt. Förgäfves försökte böhmiska panslavister dölja dessa skriande motsatser;
däraf fick det hela blott ett drag af bristande uppriktighet, af konventionell lögn.
Först Rysslands moraliska pånyttfödelse, uppgifvandet af själfhärskardömet på alla
områden af det nationella lifvet skall slå en bro öfver denna klyfta, skall
åstadkomma mellan ryssar och polackar en försoning, som, ännu helt nyligen otänkbar,
1905 syntes nå fram till en nära, ja en säker möjlighets gränser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
