Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
judeförföljelser och judeprocesser med de vanliga anklagelserna för skymfande af
hostian och ritualmord; de kunde för enskilde, ja, för hela samfund blifva
ödesdigra, men de förekommo emellertid blott undantagsvis. Våldsamma
omvändelseförsök och massutvisningar egde ej rum; de, som frivilligt omvände sig, erhöllo till
1764 som belöning adelsmannarätt — i Litauen enligt lag, i Polen vid sidan om
lagen. Tatarer, sedan Vitovts tider bosatta i Litauen i trakten af Vilna — krigsfångar
och öfverlöpare —, kunde också på grund af ett egendomligt misstag utgifva sig för
adelsmän; sådana adelsätter existera an i dag. De bildade
i den polska hären ett lätt rytteri (namnet ulaner erinrar an
i dag om dem), men den gästfrihet de åtnjöto lönade de illa
genom upprepadt landsförräderi under 1600-talet.
Denna stat med sin brokiga blandning af land och stånd,
nationaliteter och trosbekännelser egde en förvaltning af den
mest primitiva art. Skolor, kult, fattigvård och sjukvård
lågo utom dess ram, den bekymrade sig ej om bönderna
eller de borgare, som bodde i de städer, som voro belägna
på herrarnes gods — dessa voro helt och hållet beroende
af stormännen. Kommunikationerna voro usla, jaktlagar
funnos ej. Vojevoder, staroster och borggrefvar ledde
förvaltningen; blott under riksdagen kungjorde stormarskalken de
påbud, som han ansåg nödiga för ordningens upprätthållande,
och han öfvervakade med sin milis, att de följdes. Vid
medeltidens slut befann sig rättsväsendet i hjälplös förvirring, men
det blef om möjligt sämre sedan. Från underdomstolar och
adliga domstolar vädjades ständigt till konungen, men då
denne blott under ett par dagars tid under riksdagarne satt
till doms med senatorerna, sa hopade sig oafgjorda mål i
tusental, och detta måste formligen locka till lagbrott. Då
konungen blef allt mindre och mindre i stånd att utöfva sitt
domarekall, sa grep man sig slutligen an med att upprätta
särskilda »tribunal» for att döma i högre instanser, men
dessas organisation var allt annat an mönstergill. Man var
gränslöst rädd för ämbetsmän och skolade domare, och
därför blefvo »krontribunalet», som höll sina sessioner i Piotrkow
och Lublin, och likaså det litauiska tribunalet, som
fungerade i Minsk eller Novogrodek och i Vilna, hvarje ar nyvalda
af adeln på särskilda »deputationsdagar» — Polen led
formligen af morbus comitialis. Någon lagkunskap kräfdes ej af
bisittarne, hvilka ej kunde omväljas förr an efter fyra års
förlopp. Kunde ej enstämmighet vid ett måls afgörande
nås, sa afkunnades domen verkligen i enlighet med flertalets
mening, men först sedan två omröstningar visat, att enighet
ej kunde vinnas. Dessa domare förvärfvade sin erfarenhet under sessionstiden — ej under
då, att vägen stod öppen för allehanda missbruk, bestickning m. m. Denna organisation
upprättades 1578 (för Litauen 1581) och bibehöll sig, sa länge riket bestod. Utom dessa
öfverdomstolar funnos naturligtvis i de särskilda provinserna underdomstolar, i hvilka
sutto valda domare. Riksdagsdomstolen (konung och senatorer, ehuru äfven här
landtbåder trängde sig in) öfverlemnade till stor del sina mål åt tribunalen och
förbehöll sig blott vissa ärenden. Då konungen uppfattades som den, hvarifrån all
domsrätt härledde sig, upphörde med hans död alla domstolars verksamhet. Under
interregnu n valde vojevodskapen till den allmänna säkerhetens upprätthållande
särskilda domstolar. Städerna hade sin egen jurisdiktion. I adelns byar skipade
herrarne själfva rätt; judarne stodo under vojevodens domsrätt.
Motsatsen mellan konung och stat trädde tydligt i dagen i fråga om finanserna.
I äldre tider skulle konungen själf bestrida alla utgifter; han hade för detta ändamål
att förfoga äfven öfver den obetydliga grundskatten och, i fall af behof,
extraordi-narie skal ter. Det blef honom emellertid omöjligt, då kronans oerhörda domäner
Polska hetmansstafvar.
Renässansarbeten af förgylldt
silfver, besatt med ädelstenar.
I Dzikoffska samlingen, Galizien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
