Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN POLSKA STATENS DANING.
19
Vy af Krakau.
Träsnitt från 1500(?)-talet.
till stor del försålts, förpantats eller bortskänkts. Riksdagen beslöt därför 1563 en
»exekution», d. v. s. återtagande af hvad som genom gåfvor afhändfs kronan sedan
1504. Det var något i stil med den ryktbara reduktionen i Sverige under Karl XI,
ehuru ofantligt mycket mindre sträng. De återtagna godsen fingo ej vidare föryttras;
de blefvo mot en måttlig afgift förlänade åt »staroster». Vissa starostier behöll
konungen som taffelgods, somliga anslogos i brist på annan aflöning till underhåll
af vissa ämbetsmän. Kronans ständiga inkomster i öfrigt utgjordes af den obetydliga
jordskatten, tullarne, saltverkens rika afkastning m. m. Extraordinarie inkomster
beviljades af riksdagen: en på jorden lagd afgift, sex, slutligen femton gånger sa hög
som jordskatten (denna erlades blott af bondejord); städernas skatt — vid behof
flerdubblades denna liksom den föregående; konsumtionsskatter (på drycker);
personlig skatt af judarne. Af krono- och kyrkogods utgingo sedan 1649
»vinterpen-ningarne» till arméen, tidigare betalades de in natura. Ar 1717 blef
finansförvaltningen för en längre tid ordnad, ett slags statsreglering uppgjordes; då pålades ock
en allmän, personlig skatt.
Inom landets gränser skulle ju adeln utan ersättning göra krigstjenst, men det
allmänna uppbådet togs icke i anspråk sedan 1400-talet. I stället värfvades trupper, då
behofvet sa kräfde. Snart insåg man nödvändigheten af att hafva tillgång till en
stående här, bi. a. för att i någon mån skydda de södra delarne af riket för tatarernas
oupphörliga plundringståg, på hvilka tusentals kristne bortröfvades för att släpas
till Orientens slafmarknader. Till denna stående härs underhåll var fjärdedelen
af inkomsten från starostierna anslagen. Naturligtvis räckte denna ej till att besolda
mer an några tusen man af dessa vid sydgränsen förlagda »kvartianer», hvilka
tilllika med enskilda magnaters hustrupper utgjorde hela fredsstyrkan. I händelse af
krig fick man ånyo anlita värfning; men då finanserna voro dåliga och solden
därför inom kort uteblef, gjorde trupperna myteri i stället för att slåss med fienden;
de bildade konfederationer — ensamt under Sigismund III fem gånger —,
brand-skattade på det fruktansvärdaste land och folk, och ibland fick man femtiodubbla
den extraordinarie jordskatten för att tillfredsställa deras måttlösa anspråk.
Alltjämt ansågs krigstjensten — åtminstone till häst — som ett adligt privilegium, men
till fotfolk och till servis för de få kanoner man hade värfvades allehanda folk,
äfven utländingar, hvilkas befäl var tyskt. Den polska hären verkade snart som en
ren anakronism. De glänsande segrarne åren 1610, 1621 o. s. v. tillhörde blott
traditionen. Ar 1717 blef armeens storlek definitivt bestämd till 24,000 man
(krön-hären 16,000, den litauiska 8,000); de främmande makterna tilläto ej en större. Men
äfven denna fanns blott på papperet; i verkligheten var hären blott hälften sa stor.
Försök, som gjordes att af kronobönder skapa ett infanteri, måste snart uppgifvas:
adeln fruktade för att dess egna underhafvande skulle tagas i anspråk. Nya
fästningar byggdes icke, däremot förföllo de gamla. Till uppförande af tyghus, sjukhus
o. s. v. vidtogos förberedande åtgärder, men det stannade därvid. Dä man ville lefva
i fred med hela världen, ansåg man sig kunna undvara dylikt. Under den
oafbrutna femtioåriga freden (1717—1767) glömde man helt och hållet krigets konst.
Verkan af detta »Ned med vapnen!» inställde sig ofelbart. Det land, som en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
