Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN,
följda for sin tros skull, särskildt italienare, för hvilka marken till och med i Geneve
blef för het. Genom dessa splittrades rörelsen ytterligare. En Ochinos, en Blandratas
men framför allt den yngre Socini läror voro ojämförligt mer begripliga an Gal vins,
som ju ej rörde vid de katolska grunddogmerna — Kristi gudom, treenighetsläran.
Luther hade ju blott lyft taket af den katolska kyrkan, Calvin hade bragt dess
murar att vackla, men först italienarne undergräfde själfva grundvalarne. Med
glupande hunger kastade sig de calvinska prästerna, en del af adeln samt borgarne i
Krakau och Lublin öfv.er den nya läran, som af motståndarne föraktligt
betecknades som ariansk, ehuru den gick vida längre an Arius’ egen. De polska arianerna
eller socinianerna, också helt enkelt kallade »polska bröder», drogo — och detta
var för religionshistorien afgörande — konsekvenserna af Kristi lära. De ville icke
blott liksom protestanter och katoliker vara evangeliska till namnet; de vägrade
äfven göra krigstjenst (utom vid ambulansen), de svarade icke inför domstol, liksom
de ej heller instämde någon, de frånkände hvarje kristen rätt att hålla lifegne och
slafvar, de ville icke veta af världens bullrande nöjen, t. ex. dans och sång, och de
lefde, som de lärde. Deras lära afvek både från protestantism och katolicism, hvilka
ju tända vaxljus både för vår herre och för djäfvulen. De »arianska» församlingarne
förblefvo små, men dit hörde Polens högsta intelligens, blomman af nationen, deras
skolor voro förträffliga, deras litteratur betydande, och bland dem danades de
starkaste karaktärerna.
Denna splittring inom reformationsrörelsen måste blifva ödesdiger för densamma.
Hånfullt frågade nu katolikerna, hvar egentligen den rena sanningen utskänktes, i
Wittenberg, Geneve, Lissa eller Lublin. När protestanterna ville, att konungen
skulle förvisa ur landet den farligaste gruppen bland dem, arianerna, invände
kardinal Hosius energiskt: att landsförvisa den ena gruppen vore ju att gifva sitt erkännande
åt den andra Rörelsen förblef emellertid sa stark, att den i Polen kunde fira två
betydande triumfer och där genomdrifva hvad de ädlaste andar eljest i Europa
förgäfves sökte nå. Det var i Polen, som man först fann en enande formel för
protestantisk uppfattning: medan protestanter på andra håll stredo om hvarje bokstaf och
på grund af skiljaktig uppfattning däraf utskreko hvarandra som kättare, medan i
Preussen först 1819 genom konungens initiativ en förening framtvangs mellan de
protestantiska bekännelserna, kom en sådan till stånd i Polen redan 1570 genom
öfverenskommelsen i Sendomir. Den kunde visserligen icke blifva beståndande,
utsatt som den blef för angrepp och hetsjakt från tysk sida, men detta grunddrag af
fridsamhet förblef betecknande för Polen. Från 1627 kan man datera en
beståndande förening mellan calvinister och böhmiska bröder, och det religionssamtal,
som konung Wladyslaw ännu sa sent som 1643 bjöd skola hållas i Thorn och dit
medlemmar af alla bekännelser inbjödos, väckte i hela Europa och framför allt i
Tyskland ett berättigadt uppseende. — Den andra, ojämförligt mer betydande
triumfen skördades 1573. Trots biskoparnes gensaga införde de polska protestanterna i
de pacta, som den nye konungen skulle besvärja, en artikel om trosfrihet för
dissidenterna; därmed hade de erhållit säkerhet till ostörd religionsutöfning, och de
andliges och den urkatolska masoviska lågadelns protester förmådde intet däremot.
Den nya rörelsen hade emellertid redan då börjat stanna af; den hade icke lyckats
rycka med sig nationen. De andlige anslöto sig ej till den på några försvinnande
undantag när. Den fick göra halt inför den enfaldigt troende eller vidskepliga
massan, som ej ville frångå fäderneärfda vanor. Den blef därför en öfverklassens sak och
en modesak. Nu började också prästerskapet taga mod till sig. Det fann i den
nyinstiftade Jesuitorden, som endast med svårighet fick fast fot i Polen, män, fulla
af hängifvenhet och själfförnekelse, af vilje- och troskraft, af hänförande vältalighet,
teologisk skolning och asketiskt väsen — en Skarga, Herbest, Wujek och andra. De
vunno makt öfver själar och samveten, de återförde vuxna protestanter eller deras
barn (t. ex. familjen Radziwill) till den gamla tron; den andra, senast den tredje
generationen öfvergaf »irrlärorna». Blott några få lågadliga släkter hålla ännu i
våra dagar troget fast vid dem. Dess ifrigare katoliker blefvo affällingarne.
Den framgång jesuiterna här vunnit gaf dem mod att göra ett nytt försök. Om
protestantismen var en öfverklasstro, en modesak, som förvirrat hufvudet på en hop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
