Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN POLSKA STATENS DANING.
23
oroliga, vacklande, efter allt nytt löpande sarmater, sa var ortodoxien (den grekiska
katolicismen) millioners sega bondetro. Lyckades det vinna dess anhängare for en
union med Rom, sa hade man tagit ett steg af världshistorisk betydelse. Omöjligt
tycktes det icke: den florentinska kyrkounionen af 1447 hade i Polen-Litauen länge
öfvat inflytande och lefvat kvar i minnet, och »schismatikerna» inom den katolska
kyrkan bildade en naturlig öfvergång till de moskovitiska och grekiska
schismati-kerna. Unionen tycktes dess lättare kunna åvägabringas, som de ortodoxa
biskoparne och herrarne själfva, i betraktande af Rysslands brist på kultur, icke voro
obenägna för en union med Rom. Därigenom skulle deras kyrka höjas, dess
moraliska och politiska anseende ökas,
den skulle erhålla skolor och lärare,
dess prästerskap befrias från
ovärdiga bördor och full likställighet
med den mäktiga katolska kyrkan
vinnas. Från bagge sidor inleddes
förhandlingar, som resulterade i
unionen i Brest 1597. Emellertid
genomfördes föreningen ej ens i
Polen-Litauen. Liksom alltid i
Polen svalnade den första ifvern:
man stannade vid halfva mått och
steg, och liksom alltid hämnade
sig detta på ett kännbart sätt.
Kosacker och ryssar fingo en
förevändning att beklaga sig öfver att
den heliga, ortodoxa tron
förtrycktes i Polen, och med
religiöst-natio-nella talesätt maskerade man
sträfvanden, som voro uteslutande
sociala och politiska. Endast i Galizien
består an i dag unionsverket i Brest;
i sina polska områden har
Ryssland redan under 1700- och sedan
ånyo under 1800 talet ofta nog på
rent omänskligt sätt med våld
tvungit de unierade att åter blifva
ortodoxa.
För religionsförföljelser tycktes
mark fullständigt saknas i
1500-talets Polen. Rikskansleren
Zamoj-ski förklarade en gång, att han
nog skulle kunna uppoffra sina
privilegier, om han kunde återföra sina protestantiska »broder» till den katolska
tron, men sin sista blodsdroppe ville han gifva för att hindra, att en enda af deras
rättigheter kränktes, och italienare sågo med förvåning, att protestanter inbjödos till
biskopars bord. Inom det politiska lifvet liksom inom sällskapslifvet reste trosolikhet
inga skrankor; vid konfederationen mot den katolske konungen (1606) stodo katoliker
och protestanter vid hvarandras sida. Men den klara himmelen skulle snart förmörkas.
Stadspöbeln i Krakau, Posen och Vilna liksom den studerande ungdomen, hvilken
af jesuiterna uppfostrades till allt större ensidighet och alltmer fanatisk anda,
började snart visa sin hätskhet emot protestanterna. Redan under 1500-talet inträffade
i städerna oroligheter, hvarunder protestanterna blefvo utsatta för kränkningar, och
jesuitlärjungen på tronen, den svenske Sigismund, kunde ej förmås vidtaga åtgärder
for att hålla pöbeln i styr. Ofördragsamheten växte. Dess första offer voro de på
alla håll lika illa sedda arianerna; deras skolor stängdes, deras församlingar
upplöstes (1637) — man påstod, att de ej inbegrepos i »dissidenternas» religionsfrihet.
När Karl X Gustaf för en kort tid gjorde sig till Polens herre, slöto sig calvinister och
Johan Zamojski.
Träsnitt från 1588.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
