Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
For vetenskapers och konsters blomstring började under sådana förhållanden
lämplig jordmån snart att saknas. Ej heller på detta område höll på minsta vis en
senare tid hvad 1500-talet lofvat. Polen tycktes ju en gång vilja blifva ett Nordens
Italien. På sengotiken, som inkommit hit från Prag och framför allt från Nurnberg
(Veit Stoss), följde en ungrenässans, hvarunder landet öfversvämmades af italienska
arkitekter och bildhuggare, om hvilkas verksamhet an i dag vältaliga vittnesbörd
lemnas af kapell och minnesmärken i kungliga slottet (Wawel), af Krakaus klädes
hallar och Posens rådhus. Men dessa impulser förflyktigades, man lärde föga af
främlingarne, sökte ej nå fram till själfständighet, och trots enstaka ansatser
utvecklade sig ingen polsk konst — på sin höjd åstadkoms något inom musiken, ja inom
kyrkomusiken till och med något ganska aktningsvärdt. Till sist nöjde man sig
med att inkalla främlingar, målare (Dolabella m. fl.) och ingeniörer (Beauplan m. fl.),
musiker och skådespelare (exempelvis för August III:s kungliga teater), och dock
hade Ryssland ännu på 1600-talet hemtat allt hvad det hade i musikväg från Polen.
Den italienska kultur, som genom lifvet vid drottning Bona Sforzas hof, genom
adelsmäns resor i Italien, genom en och annan kyrkofurstes glänsande lefnadssätt tycktes
vinna hemortsrätt i Polen, vek till sist för sarmatisk råhet och anspråkslöshet.
Liksom på alla andra områden väcktes här till lif stora förhoppningar men uppfylldes icke.
Undantagsvis ådagalade en och annan storman visserligen konstnärliga eller
vetenskapliga intressen: hofmarskalken Wolski, som gynnade den berömde alkemisten
Sendzivoj, hvilken dock till sist begaf sig till Rudolf II i Prag, de storpolska
magnaterna Leszczynski och Opalinski, som gjorde sa mycket för Comenius i Lissa, den
lillpolska familjen Lubomirski, ur hvilken »den polske Salomo» framgick —, och an flere.
Men de kunde ej göra sig gällande gentemot tidsandan, gentemot den oaflåtligt
stigande okunnighet, den ofördragsamhet, den tanketröghet och den religiösa
ensidighet, liksom den växande patriarkalisk-sarmatiska råhet, hvari särskildt under den
prisade sachsiska tiden nationen, d. v. s. adeln, höll på att kväfvas. I motsats
härtill började sedan fransk kultur vinna insteg bland spetsarne inom aristokratien för
att sedan långsamt bana sig väg genom den motsträfviga, slaviskt konservativa
stora massan af adelsfolket, sona sökte hålla fast vid det gamla och enkla. Först
efter 1763, under reformernas tidsålder var det, som det afgörande steget mot europeisk
kultur egde rum. Dessförinnan hade man hunnit förlora hvarje spår af den lifliga
beröring med den, hvari man på sin tid stått. I stället för att gå framåt hade man
gått tillbaka, den rika skörd, som spirat upp under medeltiden och början af nya
tiden, tycktes vara på väg att torka bort. Och detta gäller icke blott kulturlifvet.
Det förhöll sig på samma sätt med nationens historiska, politiska lif. Långt ifrån
att dess under århundraden hopade kapital af makt och anseende ökades, började
det raskt smälta samman. Sålunda upprepades i Polen samma skådespel, som
1600- och 1700-talets strängt katolska stater uppvisa: öfverallt samma förstelning med
afseende på tankelif och verksamhet, samma förlust af kraft och inflytande, samma
vegeterande i gamla, traditionella former. I Polen, där adelsväldet utmynnat i slavisk
anarki och magnaterna utmärkte sig för den krassaste egoism, skulle allt detta taga
rent groteska former och bädda statens graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
