Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN POLSKA STATENS DANING. 25
bestodo i opposition mot konungen och värnande af den gyllne friheten. Äfven
dissident-skolorna gingo tillbaka, sedan de haft en tid af blomstring till midten af
1600-talet. För den första undervisningen sörjde hvarken den ena eller den andra af
dessa skolor — i jesuiternas program ingick den alldeles icke; bönderna höllo
på att sjunka ned till lifegne, och för deras barn voro ju skolor öfverflödiga.
Äfven litteratur och vetenskap sjönko ned från sin höga ståndpunkt. Ojämförligt
länge hade det dröjt, innan en nationell litteratur uppstått; latinets användning som
skriftspråk hade till följd, att den under lång tid var synnerligen torftig, ja, ej ens
talde jämförelse med den rika och skiftande litteratur, som grannlandet Böhmen
hade att uppvisa. Genom reformationen främjades den emellertid i betydlig mån;
denna var ju hänvisad till att göra propaganda just på folkets språk. Påverkad af
reformationen var Rej. Någon regelrätt bildning hade han icke, och dock svingade han
sig upp till adelsfolkets läromästare i sin vers och sin prosa, i postillor och lärodikter,
i farser och dramer, i politiska och sociala satirer. Sin höjdpunkt nådde denna
litteratur med Kochanowski. Han var en lärd humanist och en formens mästare,
en efterbildare af Horatius. I sina lyriska och satiriska dikter förenade han djup
känsla med ädelt språk, och han blef ett oöfverträffadt mönster — äfven för Opitz
ett halft århundrade senare. Han förde dock litteraturen från Rejs visserligen något kärfva,
otympliga men nationella väsen in på klassiska, antikiserande banor, som till sist
ledde till urartning och onatur och utmynnade i stel efterapning och konventionell
diktion. Den italienska barocklitteraturens erotiska diktning (Marini) och dess epik
(Tasso och Ariosto) blefvo ej heller utan inflytande; ett kraftigt episkt och satiriskt
drag kom att utmärka 1600-talets litteratur. Tidens dramatiska förvecklingar och
katastrofer, striderna i Moskva och framför Choczim, med kosacker och svenskar,
framkallade en Twardowskis och Potockis vidlyftiga episka verk. Bägge och vid
deras sida vojevoden Opalinski höllo satirens spegel framför tiden och dess förfall,
medan lyriken odlades af Morstin och Kochowski. Alla människor diktade och
skrefvo, från konungar och ministrar, men verklig litterär stolthet och kallelse
försvunno. Dilettantismen gjorde sig bred; den allmänna meningen var intolerant, den
fann ej smak i kritik af det bestående, den teologiska censuren undertryckte hvarje
fri och själfständig tanke — allt verkade förlamande. Fälldes ett allvarligt, gediget
ord, sa begrofs det i handskrifter; hvad som trycktes var egnadt att smickra adliga
och katolska instinkter, urartade till panegyrik och askes; äreminnen och bönböcker
af trivialaste slag dödade det fria ordet och bannlyste hvarje annan riktning.
Litteraturen befann sig uppenbarligen i förfall, till och med språket förråades; särskildt
led det af makaronism, d. v. s. oseden att utstyra en sats med latinska fraser och orden
med latinska ändelser — man kunde ej skrifva en sats, som ej präglades däraf.
Och an djupare sjönk litteraturen under den goda sachsiska tiden (1700—1760); det
kraftiga, episka och satiriska draget försvann helt och hållet. Den blef lika obetydlig
och innehållslös som människorna, som tiden själf, både form och innehåll sjönko
till sin lågpunkt. Ännu på 1600-talet hade den öfvat inflytande långt utanför landets
gränser, i Moskva och i Valakiet; nu var därmed helt förbi. Hvad den åter och åter
frambragte var fromma ramsor och omöjligt smicker utan allvar, värde och
betydenhet. Som på alla andra områden tärde man också här på det gamla, hopade
kapitalet men ökade det icke vidare. Hvad som alltid varit och alltjämt förblifvit
ofruktbart var dramatiskt författarskap. Teater förekom ej, — hvarken vid hofvet
eller i städerna fanns mark därför. Sigismund III hade smak för tyska (»engelska»)
komedianter, Wladyslaw IV för italiensk opera och balett — men hvad de skapat
dog med dem. Dylikt lät ej inympa sig på adeln. Denna undvek af grundsats hof
och stad, odlade sin jord, jagade och höll dryckeslag, svärmade för sarmatisk
obundenhet och tålde ej parkettens och allongeperukens tvång. Med sin patriarkaliska
enkelhet och moralitet och sina primitiva, något råa vanor stack den bjärt af mot
det alltmer frivola och lättsinniga Europa. Adelsmännens ungerska dräkt, orientaliska
frisyr, förkärlek for vapen, hästar och hundar, deras lust för bägarens och jaktens nöjen
omöjliggjorde hvarje raffinemang i lefnadsvanor. Ett demokratiskt drag af jämlikhet, en
viss portion lojhet och lättsinne, en gästfrihet utan gräns, bullrande sällskaplighet,
öppenhet och frihet från tvång var hvad som utmärkte både tiden och människorna.
Världshistoria V. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
