Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3.
POLENS
SISTA
KONUNGAR
Johann Franck von Langgraffen se.
I skarp motsats mot hvad fallet var i Västerlandet, där på 1500-talet nästan hvarje
årtionde betecknade ett framsteg for absolutismen, förkroppsligade sig i Polen
samtidigt den politiska friheten, låt vara att denna frihet tillhörde ett enda stånd. I
konstitutionen i Radom (1505) bestämdes nämligen uttryckligen — och det var blott
ett lagfästande af redan länge bestående förhållanden — att af konungen och hans
efterföljare intet nytt finge beslutas utan gemensamt bifall af senatorer och landtbåd.
Det latinska uttrycket för »gemensamt» — communis — tolkade man längre fram
som »enstämmigt» (unanimis) och sökte häri ett stöd för liberum veto. Denna
korta, otydligt formulerade sats blef för inemot tre hundra ar den polska frihetens
Magna Charta. Medaljens frånsida var den, att — för att begagna Sigismund I:s ord
— »adeln förlitade sig på denna frihet, liksom kunde denna blifva dess hjälp, och ej
tog varning af deras öde, som i saknad af penningar och vapen ej kunde bevara
den». Men som en motsats mot slafveriet rundtorn imponerade denna polska frihet,
den syntes eftersträfvansvärd; ännu efter 1660 ville ju de preussiska ständerna ej
veta af sin herre och till hvarje pris upprätthålla sin samhörighet med Polen, och
ännu under 1600- och 1700-talet ville rysk adel i flere fall tillförsäkra sig polsk
frihet. Därigenom att Polen under absolutismens mest lysande tider höll högt den
konstitutionella frihetens fana, vinner dess historia en särskild betydelse; många af
dess egendomligheter hade i Rousseau en hänförd beundrare.
Ett annat lika tilltalande moment ar Polens fredliga unionspolitik. Om
Habs-burgarne blefvo mäktiga genom giftermål och arfsfördrag, sa blefvo Jagellonerna det
blott genom unioner och frivilliga valhandlingar — äkta fredsfurstar och »folkens
herdar». Det var ju icke genom eröfring, som Litauen fästes vid Polen, frivilligt
gåfvo sig de preussiska städerna åt de polska konungarne, och slutligen beträdde
Livland samma väg. Denna Polens fredspolitik stack oändligt skarpt af mot det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
