Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
allas krig mot alla, som eljest var vanligt. Och denna fredspolitik, förbundens och
unionernas politik, tycktes nu hafva utsikt att krönas med ojämförligt större framgångar
an förr: en union med Sverige ingicks, men ännu närmare låg en union med
Ryssland. Försök hafva verkligen gjorts att åstadkomma en sådan, och hade de lyckats, sa
skulle en panslavism i ordets verkliga mening blifvit frukten däraf.
För det tredje representerade Polen västeuropeisk kultur i Östern. Särskildt sedan
det uppgifvit sin ställning i Västerlandet och fullbordat sin stora frontförändring,
blef Polen en kulturbärare ända längst bort till den yttersta Östern. Dit dess vapen
ej nådde, där vunno polskt språk och polsk sed insteg — i Moldau, på hvars
kyrkoslaviska period en polsk följde, i Moskva, som ändtligen genom polskt inflytande
började antaga europeisk bildning i stället för tatarisk.
I dessa tre moment låg det betydelsefulla i det gamla Polens mission. Den utfördes
ej fullt och konsekvent. Med slavisk lojhet stannade Polen på halfva vägen eller
vek rent af tillbaka, och detta skulle komma att medverka till dess undergång. Väl
voro tankarne i och for sig fruktbara och sanna för alla tider, men blott alltför snart
slog man sig till ro vid det man i första anloppet vunnit utan att trygga besittningen
däraf. Dock med ett undantag.
I första ledet bland 1500-talets uppgifter och mål stod unionen med Litauen.
För detta land fanns utanför denna union ingen räddning. Litauens militära och
politiska svaghet trädde öppet i dagen, då storfurst Alexander i strid mot sin
svärfader Ivan III af Moskva förlorade den ena drabbningen och den ena fästningen
efter den andra. Giftermålet med Helena af Moskva, som skulle skänka Litauen
freden, vållade Litauen först på allvar krig och bekymmer — storfurstinnan kostade
det slutligen lifvet. Blott anslutningen till Polen kunde hämma moskoviternas
segertåg. Sålunda började århundradet med unionstankens stärkande. Efter konung
Johan Alberts död 1501 valde polackarne hans broder Alexander, Litauens storfurste,
till konung. Redan 1506 dog denne. Hans korta regering fylldes af ständiga krig
med ryssar och tatarer. Samtidigt kämpade mot hvarandra stormän och adel; konungen
ställde sig på den senares sida, då oligarkernas egennytta och oduglighet hotade den
polska liksom den litauiska staten med allvarliga faror. Privilegierna i Radom 1505
inneburo adelns definitiva seger. När tronen blifvit ledig, valde först litauerna, som
sedan länge gått tillväga efter polsk förebild, sedan äfven polackarne till konung den
siste af Kasimir IV:s söner. Det var Sigismund, en redan till åren kommen man,
hvilken som furste af Glogau (af sin broders, den böhmisk-ungerske konungens nåde)
hade vunnit rykte som en förträfflig regent. Han blef den polske fredsfursten
framför alla. Hos OJgerds ätt tycktes all energi nu vara slocknad. För den kära
fredens skull gjorde Sigismund blott alltför lätt eftergifter åt alla håll — åt sina
undersåtar, hvarigenom hans finansiella och militära reformer liksom hans försök att samla
Polens lagar strandade, sa ock gentemot utlandet, framför allt gentemot kejsar
Maximilian I. Särskildt innebar kongressen i Wien 1515, att Jagellonerna uppgåfvo
sin dynastiska politik till Habsburgarnes förmån. Kejsar Maximilian genomdref beslut
om ett dubbeläktenskap mellan sina barnbarn och barnen till Sigismunds broder
Wladyslaw, konung af Ungern och Böhmen, och vann därigenom för sitt hus en nära
liggande utsikt till förvärf af bägge kronorna. För detta medgifvande i sak köpte
Sigismund kejsarens föga värdefulla medling i hans tvister med Preussen och
Ryssland. I ännu större beroende kom han, då han förmälde sig med Bona Sforza (1518);
om han skulle få några inkomster från hennes hertigdöme Bari, kom under
oroligheterna i Italien att helt och hållet bero på Karl Vis välvilja. Vid Mohacs föll 1526
konung Ludvig af Ungern, barnlös och den siste af sin ätt, och ungrarne valde som
motkonung mot Ferdinand af Habsburg Sigismunds svåger Johan Zapolya, som jämväl
erhöll ifriga anhängare i Polen. Men nu förmådde Sigismund ej frigöra sig från den
habsburgska politiken, ehuru han förmält sin egen dotter Isabella med Zapolya och
tillåtit honom uppehålla sig i Polen och värfva polska hjälptrupper — sedan han
försummat tillfället att for egen räkning värfva anhängare i Ungern. Lika litet var det
möjligt att förmå honom att inträda i en liga mot Turkiet; det hjälpte ej ens, att
påfven belade Polens primas med bann på grund af hans turkvänliga politik.
Sålunda slutade den sedan 1440 rådande rivaliteten mellan Habsburgare och Jagello-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
