Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
Han hade varit en af kosackupprorets segerrikaste bekämpare, men dess skiften hade
medfört hans ruin. Men allt blef nu godtgjordt, då adeln på Olszewskis förslag
valde hans son Mikael till konung 1669.
Tyvärr visade sig den valde fullkomligt oduglig för sin uppgift. I ännu högre
grad an den yngre Chmielnicki var han en stor faders skugga. Utan inflytande,
förmögenhet och talang, kroppsligen och andligen svag, blef han karikatyren af en
konung, om an adelns hänförelse första dagen lade en förmögenhet för hans fötter
och beredde honom ett exempellöst mottagande. Krig mot kosacker och turkar —
under hvilka kosackerna åter gifvit sig — följde med naturnödvändighet hans val.
Han tvangs därför till mycket nära anslutning till Österrike, hvilken fick sitt yttre
uttryck i hans förmälning med kejsarens syster Eleonora. Men det franska partiets
intriger upphörde därmed ej; de hade emellertid blott den följden, att de förlamade
hvarje yttre företag mot det håll, hvarifrån den större, allvarsamma faran hotade.
Sultanen började krig, hans härar eröfrade Podoliens enda starka fästning, Kamieniec,
och ryckte mot Lemberg, men i stället för att gå mot fienden samlade sig den adliga
hären i Golomb och upphof ett anskri mot »fransmännen» och deras planer på
abdikation eller afsättning. Konungen, som saknade här och penningar, måste ingå på
den skymfliga öfverenskommelsen i Buczacz 1672, enligt hvilken han måste afstå
från öfverhögheten öfver kosackerna, från Ukraina och Podolien och därtill betala
en årlig tribut. Krigsäran räddades af hetmanen Sobieski, som med sin lilla skara
tillintetgjorde ströfvande kosackhopar.
Konungens oduglighet och adelns hållning bragte Sobieski på tanken att företaga
ett statsstreck, prinsen af Longueville borde sättas på tronen och reformer företagas.
Hänsynen till faran från turkiskt håll gjorde emellertid, att han ej ville taga det
yttersta steget, och han försonade sig med konungen 1673. Riksdagen beviljade
medel till kriget och vägrade betala tributen. Konungen skyndade till Lemberg, där
han emellertid afled samma ar, medan hans hetman vann en glänsande seger vid
samma Choczim, där, hans fader Jakob Sobieski under kampen 1621 varit
krigskommissarie. Den lediga tronen tillföll den segerrike fältherren, som i stället for att låta
kröna sig fortsatte kriget och vann en lysande seger vid Lemberg. Ett fördrag slöts
nu i Zurawno 1676 på drägliga villkor: Podolien med Kamieniec stannade visserligen
i turkarnes händer, men större delen af Ukraina återlemnades, och turkar och tatarer
förpliktade sig till och med att ställa hjälptrupper till Polens förfogande. Franskt
inflytande hade åstadkommit freden och syntes nu hembära en fullständig triumf.
Sobieski skulle understödja Ungern mot kejsaren och hans son erhålla dess krona, och
han skulle i förbund med det hårdt ansatta Sverige bekriga kurfursten af
Brandenburg. Men de tröga adelsmassorna kunde ej numera förmås till en initiativrik politik.
Emellertid var och förblef den franskvänliga politiken impopulär, den väckte
blott misstankar och misstroende. Uppeggadt af Rom och biskoparne, predikade
prästerskapet krig mot de otrogne, smickrade Polen med rollen af en »kristenhetens
förmur», lockade med utsikten att i förbund med Ryssland och Österrike betvinga
de kristnes arffiender. Konungen påverkades i denna riktning af sin biktfader, den
berömde jesuitpatern Vota. An mer påverkades han af sin stolta gemål, Maria
Casimira D’Arquien, f. d. hofdam hos Maria Gonzaga. Hon hade svurit Ludvig XIV
hat och hämnd, då han icke skyndsamt nog tillmötesgått hennes gränslösa fåfänga
och icke ögonblickligen utnämnt hennes obskure fader till pär af Frankrike. De
band, som fäste Polen vid Frankrike, försvagades därför alltmer, och då Ludvig
XIV, retad häraf, rent af uppmuntrade sina anhängare i Polen i deras planer på
Sobieskis afsättning, skred denne till afgörande steg. Det franska partiets intriger
fick skattmästaren Morstin umgälla med landsförvisning. Under påflig bemedling slöts
med Österrike ett försvars- och anfallsförbund mot Turkiet, hvari konungens äldste
son erhöll löfte om tronföljden. Konungens politik seglade sålunda under senare delen
af hans regering helt annan kurs an förut. Redan 1683 fick hans uppträdande
afgörande betydelse. Den 5 augusti besvuro den påfliga nuntien och det kejserliga
sändebudet på sina knän konungen att skynda sig att undsätta Wien, som
belägrades af Kara Mustafa. Redan den 10 september stod Sobieski med en utvald här
vid Wienerwald och räddade staden. Redan blotta namnet »lejonet», som turkar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
