Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 4. Polens undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS UNDERGÅNG. 53
den höll ej yttre krafttillväxt jämna steg. Sin själf bestämningsrätt hade ju Polen
1717 uppgifvit, och man har ej ratt att förvåna sig öfver följderna af
århundra:-dens anarki, af stormännens tarfliga inbördes afundsjuka, af grannstaternas misstro,
dessa grannars, som voro sa lifligt intresserade af att vidmakthålla Polens inre
svaghet. Det var detta, som skulle komma allt att gå sönder. Katarina skänkte sitt
bifall åt Czartoryskiernas reformplaner, men begärde därför å sin sida, att Polen
skulle afhålla sig från all egen yttre politik och med Ryssland afsluta ett
anfalls-och försvarsförbund, och då Czartoryskierna ej ville gå in därpå, öfvergick Katarina
på deras fienders sida. Afgörandet framkallades genom upprullandet af
dissident-frågan, d. v. s. krafvet på främmande religionsbekännares likställighet med
katolikerna. Den gamla religionsfanatismens ande, uppammad af munkordnarne, lefde
alltjämt hos folket, och detta lät sig ryckas med af konungens och Czartoryskiernas
motståndare, då dessa vädjade till det i de hotade friheternas och i
ofördragsamhetens namn. Konfederationen i Radom 1767, som hvars ledare uppträdde adelns
afgud, den oändligt rike och inskränkte Karl Radziwill — Radziwillernas intelligens
tycktes hafva slocknat ut med deras protestantiska linie — ville afsätta konungen, ville
tillbakavisa Czartoryskiernas attentat mot den gyllene friheten och den dyra tron
och anropade i dessa syften Ryssland om hjälp. Repnin gaf den, Katarina
garanterade det polska folkets kardinalrättigheter, d. v. s. orättvisorna, liberum veto,
valriket o. s. v., men kräfde konungens bibehållande och dissidenternas likställighet.
Trots den stigande misstämningen i landet måste den nya riksdagen ar 1768 ingå
på allt. Fyra senatorer, som särskildt häftigt uppträdde mot dissidenternas frihet
bland dem biskop Zaluski, hade Katarina helt enkelt fängslat och bortfört till Kaluga
mot detta våldsdåd protesterade ingen.
Men härmed gaf sig det adliga folkets stora massa ej tillfreds. Man ville försvara
status quo i religionsfrågan och en skenbar Oafhängighet; man gaf uttryck åt bägge
kraf-ven i det underliga lösenordet tam din liberi quam orthodoxi. Under Josef Pulawskis
»staf» men med biskop Krasinski som den egentlige ledaren ingicks en konfederation
i den lilla staden Bar i Podolien 1768. De konfedererade måste snart fly öfver till
turkiskt område, men de vunno dock många anhängare i landet. Konungen biträdde
den dock ej, de odisciplinerade hoparne kunde ej hålla stånd mot ryssarne, och det
hela inskränkte sig till ett guerillakrig. Jäsningen i landet hade dessutom skapat
hvarjehanda mycket obehagliga verkningar. I Ukraina reste sig bönderna —
hajdama-kernas förbund — mot sina herrar, och poperna gåfvo dem sin välsignelse. I början
sågs förbundet i Ryssland med blida ögon, men det antog snart fruktansvärda
dimensioner, farliga äfven för ryska jordegare, och upproret kufvades därför till sist af ryssar
och polackar gemensamt. I utlandet fann konfederationen på vissa hall understöd.
Fredrik II hånade den visserligen i ett groteskt epos, men från Frankrike kommo
officerare (bi. a. Dumouriez) och penningar, och Österrike lät konfederationens
generalförsamling ostörd hålla till i Bielitz. Viktigast var, att Turkiet förklarade Ryssland krig.
Trots allt försvagades konfederationen raskt; till sist vände den sig uteslutande mot
konungen själf. Hur skulle man kunna tåla, att den litauiske adelsmannen ej ville
stiga ned från tronen! Den afsatte honom 1770, och några hetsporrar ingingo en
sammansvärjning och bortförde honom en novembernatt 1771 från Warschau, men
attentatet misslyckades dock slutligen. Till sist upplöstes konfederationen omärkligt
— ett sannskyldigt Babel af partistrider och motsatser, utan plan och mening.
Men den hade påskyndat Polens öde — den hade fått stenen att rulla. Alltmer
afgjordt hade Polen antagit utseende af en rysk provins, där Katarina och Repnin eller
Saldern styrde och ställde efter behag. Men då Katarina på grund af det turkiska
kriget ej genast kunde undertrycka konfederationen, begagnade Fredrik II tillfället
att framkomma med delningsplaner. Dessa öfverensstämde naturligtvis ej med
Rysslands intressen och blefvo till en början tillbakavisade. Men när Österrike tycktes
vilja taga parti för Polen och då Katarina blef allt mer uppbragt öfver de svårigheter,
som mötte henne i detta land, och öfver sin skyddslings »otacksamhet» — ty
på grund af Katarinas våldsamma uppträdande vågade i Polen ingen öppet ställa
sig på Rysslands sida, — då lånade hon ett villigt öra åt hans framställning (1772).
Josef II lyckades öfvervinna Maria Teresias och Kaunitz’ betänkligheter, sa mycket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
