Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 4. Polens undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
försvunno, en del fördomar mot borgarståndet likaså, förnuftigare nationalekonomiska
begrepp vunno insteg — men allt kom för långsamt. Efter långa ar af väntan
kom ändtligen ett gynnsamt tillfälle. Ryssland invecklades i ett långvarigt krig med
Turkiet; det stod i förbund med Österrike, och bandet mellan Ryssland och Preussen
försvagades härigenom af sig själft. Detta ögonblick, då Ryssland alltså var
sysselsatt och därtill befann sig på spänd fot med Preussen, begagnade reformpartiet.
Dess ledande man var Kollontaj, hur mycket han an höll sig i skuggan. Det gällde
nu att fullfölja reformverket och utan hinder af alla utländska garantier gifva landet
en ny författning. Redan innan riksdagen 1788 sammanträdde, framlade Kollontaj
sitt program i bref till den blifvade riksdagsmarskalken Malachowski.
Den 2 oktober 1788 öppnades riksdagen. Det visade sig genast, att trots en icke
obetydlig skara ifrare för den gyllene friheten och trots konungens varningar ledningen
tillhörde det »patriotiska» partiet, som omfattade en afgjordt ryssfientlig politik. Det
brinnande begäret att afskaka de ryske satrapernas olidliga ok och att samtidigt
göra slut på den eländiga anarkien kom partiet att glömma hvarje skymt af den
varsamhet, som var af nöden; snart började också händelserna i Paris att verka
tändande — ehuru det polska konstitutionsarbetet intet gemensamt hade med
revolutionen. Man afskaffade »det ständiga rådet», enär det stod under Rysslands vingars
skugga, man begärde de ryska truppernas och förrådens aflägsnande, man beslöt till
och med vid början av riksdagen att sätta upp en armé på 100,000 man utan att
tänka på att anskaffa medel därtill, man satte sin lit till Preussen, som genom
Buchholz och Lucchesini i Warschau underblåste den patriotiska elden och hatet
mot Ryssland. Man kunde visserligen icke förmå sig att — särskildt genom offret
af Danzig och Thorn — betala det fulla priset för ett förbund, utan lät sig nöja
med en något sväfvande traktat (af den 29 mars 1790), riktad mot Ryssland och
Österrike; i den lofvade Preussen att försvara Polens integritet. Katarina teg, gaf
akt och bidade sin tid.
Riksdagen hade ombildat sig till en konfederation, hvarigenom alltså
majoritetsbeslut kunde fattas, och skildes ej åt, sedan tiden för dess samvaro gått till ända.
I slutet af 1789 uppgjorde den utkast till en reform, som dock ej gick tillräckligt
långt, och därpå skred den till affattandet af »kardinallagarne» (1790), som
tillförsäkrade bönderna personlig frihet, skänkte borgarne likställighet med adeln med hänsyn
till eganderätt till jord och med afseende på krigstjenst samt afskaffade valriket. Då
anarkiens vänner alltför energiskt protesterade, lät majoriteten landtdagarne besluta
i saken, och förmådde dem att utse nya ombud, som skulle inträda i riksdagen vid
de förut valdes sida. Sedan landtbådens kammare sålunda fördubblats, började
riksdagen sitt arbete i slutet af ar 1790. Diskussionerna blefvo ändlösa, man kom
ej ur stället, tiden hastade, Preussen skulle ju kunna åter närma sig Ryssland.
Under sådana förhållanden öfverenskommo patrioterna med konungen om ett slags
statskupp. Den 3 maj 1791 var endast ett ringa antal riksdagsmän tillstädes; då
framställde konungen ett förslag till ny författning, de närvarande antogo den med
acklamation, och den blef på stället besvuren af konungen och landtbåden.
Denna författning af den 3 maj, som af motpartiet i Polen liksom af Katarina
brännmärktes som jakobinsk, af den engelske statsmannen Burke prisades som
förträfflig, denna det gamla Polens politiska svanesång, det »stora verk», hvartill den
preussiske konungen lät lyckönska, karakteriseras främst däraf, att den tycktes
organiskt hafva utvecklat sig ur det bestående. Den var ju ingenting annat an en
sammanfattning af hvad insiktsfulla patrioter sedan trettio ar tillbaka kraft eller
önskat. »Sedan vi genom långvarig erfarenhet lärt känna de inrotade felen i vårt
regeringssätt», afskaffade man liberum veto, valkonungadömet (den sachsiska ätten skulle
erhålla kronan) och ministrarnes oansvarighet samt förbjöd konfederationer; man
bibehöll tvåkammarsystemet — landtbåd och senat — hvilken senare erhöll suspensivt
veto, blott gällande till nästa riksdag. Polen och Litauen sammanslogos fullständigt,
alla förr till borgerskapets förmån antagna lagar bekräftades. Adeln skulle egentligen
blott förblifva »den främsta beskyddaren af friheten och denna författning».
Religionsfrihet medgafs i princip; dock skulle den katolska läran förblifva statsreligion. Härom
talas blott i korthet. Likaledes heter det om bondeståndet endast, att det ställes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
