Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 4. Polens undergång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
och generaler flydde ur landet, de konfedererade, som nu betraktade sig som
situationens herrar, drogo in deras gods och grepo sig an med en nydaning, d. v. s. ett
återställande af den gamla oligarkien och anarkien; de svärmade ju för republiken
— naturligtvis utan »människans rättigheter».
Blott alltför snart blef det tydligt, till hvems fördel de konfedererade brutit
nationens enhet och hvems medbrottslingar de voro. Preussen yrkade oaflåtligt på
en ny delning, slutligen gaf Katarina efter, och redan i januari 1793 inryckte
preussiska trupper i Storpolen. Mot dessa anropade konfederationen Katarina om
hjälp, men sådan uteblef. Då inkallades det allmänna uppbådet men naturligtvis
utan någon påföljd. Nu blef det de konfedererades tur att begifva sig öfver gränsen,
om de ej ville blifva sitt eget fosterlands bödlar. Preussen besatte trots invånarnes
motstånd Thorn, Danzig och Posen. En riksdag sammanträdde i Grodno, och under
den starkaste påtryckning från det ryska sändebudet Sievers’ sida ratificerade den
delningsförslaget med Ryssland (d. 22 juli). Den gjorde det i den fåfänga
förhoppningen att därigenom åtminstone tillförsäkra sig Rysslands ynnest och stöd. Två
månader senare godkändes den preussiska traktaten. I denna andra delning deltog ej
Österrike. Preussen erhöll resten af Västpreussen samt Storpolen (utom Masovien),
Ryssland återstoden af H Vitryssland och Sydvästryssland utom en liten del af Volymen.
Hvad som ännu återstod af Polen, en långsmal fyrkant, påtvingades författningen
af 1775, »det ständiga rådet» o. s. v. Dock gjordes några förändringar däri — bi. a.
upphäfdes liberum veto. Härens styrka nedsattes till 15,000 man. I de polska
städerna kvarstannade ryska garnisoner.
Men redan innan gränserna hunnit regleras, utbröt ett uppror. Det var, då
beslutet om härens reducering skulle genomföras. Flyktingarne återvände från Dresden.
Den bepröfvade frihetskämpen Kosciuszko, på sin tid Washingtons adjutant,
utfärdade den 24 mars 1794 i Krakau en proklamation, hvarigenom en ny regering insattes.
Hans vackra seger vid Raclawice (4 april) väckte nya förhoppningar, soldater och
borgare öfverrumplade den ryska besättningen i Warschau och fördref den efter ett
tappert motstånd (18 april). Öfverste Jasinski intog Vilna (23 april). Ett nationalråd
med en särskild centraldeputation för Litauen öfvertog regeringen, från hvilken den
hjälplöse konungen var utestängd. I vojevodskapen tillsattes ordningskommissioner.
Diktatorisk makt låg hos Kosciuszko i egenskap af befälhafvare för nationalhären;
han utfärdade två kungörelser af den 2 och 7 maj, genom hvilka bönderna erhöllo
personlig frihet, lindring i sin dagsverkskyldighet och rätt till jordbesittning. Men fienden
hemtade sig snart från sin öfverraskning. Vid Szczekoczyn i vojevodskapet Krakau drog
Kosciuszko det kortare strået. Preussarne besatte Krakau. I Warschau började efter
franskt exempel terroristiska tendenser framträda — man började afrätta misstänkte
— och Kosciuszko kunde blott med möda återställa ordningen. Preussarne började
belägra Warschau, men det gick dåligt för dem, och till Europas stora häpnad måste de
hastigt draga därifrån, när ideras rygg utbröt el t framgångsrikt uppror i Storpolen,
organiseradt af den förträfflige Dombrowski. Då var det den ryska öfvermakten, som åstadkom
ett afgörande. Upproret i Litauen krossades, Vilna föll, och i ilmarscher ryckte Suvorovs
hufvudarmé mot Warschau. Den 10 oktober inlät sig Kosciuszko vid Maciejowice i strid
med hans förtrupp under general Fersen, men blef slagen. Svårt sårad föll han
själf i ryssarnes händer. Pragas blodiga stormning blef inledningen till Warschaus
fall den 8 november. Upproret var kufvadt. Men en stor moralisk seger var
vunnen: Polen hade ej som 1773 och 1793 likgiltigt låtit främlingarnes våldsdåd passera,
folkets motståndskraft var väckt, och om an Polens politiska lif sedan var kväfdt,
sa skulle dock denna fortfarande lefva. Nu försvarade polacken sitt fädernesland,
först under utländska, franska fanor, sedan under egna, och skulle han an hvarje
gång ligga under i en fullkomligt ojämn strid, sa stålsatte olyckan den moraliska
styrkan hos nationen, och denna skall ej låta sig beröfva de andliga värden den ar
i besittning af.
Hela bytet skulle Ryssland emellertid ej behålla; nu anmälde sig också Österrike
att få vara med. Delningen uppgjordes genom ett fördrag den 3 januari 1795 med
Österrike och ett annat den 24 oktober med Preussen. Sistnämnda land erhöll
området till Njemen, Bug och Pilica, jämte Warschau. Häraf bildades Ny-Ostpreussen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
