Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
anstrykning. Kvinnan förde ett haremslif, fick aldrig visa sig offentligt; ännu på
1600-talet beklagade det franska sändebudet, att han på grund af tsarinnans sjukdom
ej fick göra henne sin uppvaktning — han anade ej, att öfver hufvud ingen
främmande man fick se tsarinnan. Personlig hederskänsla var obekant, äfven höga
ämbetsmän blefvo utan vidare trakterade med prygel, hederssaker afgjordes alltid med
knytnäfvarne (att bära vapen var strängeligen förbjudet) eller genom angifvelser; list
och hot, kryperi och smicker föll sig mycket naturligt. Stolthet gaf sig luft i
strider om »platser» — det ansågs vanärande att tjena under eller sitta nedom
någon, hvars fader stått lägre an ens egen, och i stället for att gå löst mot fienden
tänkte bojarer och vojevoder på sina rangtvister. Med Österlandets dräkt, beväpning,
sedvänjor och lefnadssätt följde också obehindradt Österlandets laster. Konst fanns
blott inom kyrkan, men skulptur ansågs gudlös och var strängt förbjuden, och
måleriet höll sig ängsligt vid byzantinska
mönster — profana framställningar
förekommo blott i handskrifna
krönikors miniatyrer. De förströelser,
som man hade att bjuda på,
inskränkte sig till flickors danser och
sånger — fördömda af kyrkan —,
knytnäfskamp, gycklares och
björnförares förevisningar, fromma och
världsliga sagor, gamla blinda
rap-soders sånger samt tärnings- och
schackspel. Mycket fanns, som väckte
förvåning hos europeer: när tsaren
skulle välja gemål, samlades tillhopa
tusentals jungfrur från hela riket,
en gäldenär fick liksom hos tatarerna
slita spö? skatteindrifningen blef
mycket förenklad, därigenom att en
kommun gjordes ansvarig för hela det på
densamma kommande
skattebeloppet -— huru det fördelades, angick
ej regeringen. Det var med
anledning af dylika åtgärder på
skatteväsendets område, som den ryska
bykommunen [miren] utbildade sig
med sin regelbundet återkommande
jordfördelning i motsats mot den
europeiska individuella eganderätten
till jord. Men hvad som mest slog utländingen var dock moskoviternas obegränsade
underkastelse under tsarens vilja, som därför ock tilltrodde sig mycket, deras
fullständiga beroende, som mynnade ut i en osjälfständighet, som ingenting vågade. Men
just i detta österländska uppgifvande af egen vilja lag en borgen for kommande storhet.
Att tjena tsaren var det första och det sista. Bördorna blefvo alltmer tryckande;
den magra jorden blef allt fattigare, och sa utvandrade bonden mot söder, mot steppen.
Äfven Ryssland hade sina kosacker, alldeles som Polen. Bönder, som flytt, höllo
till vid Don och utgjorde ett förträffligt skydd mot tatarerna. Någon disciplin
kunde man dock icke bibringa dem, och sa stor betydelse som Dnjeprkosackerna
fingo de ej, låt vara att också de ställde till grundlig förvirring i riket och utförde
enskilda hjältedater, exempelvis intagandet af Azov. Men frånsedt detta obändiga element
var allt centralisation. Hvarje anvisning från Moskva åtlyddes punktligt, och utan en
sådan skedde ingenting. Ingen förbindelse med utlandet egde rum; gränserna
bevakades på det strängaste. Ryssland var fullkomligt isoleradt från Europa, särskildt
sedan den sista möjligheten till direkt förbindelse blifvit aflägsnad, då Ivan III stängde
de tyska köpmännens kontor i Novgorod.
Alltmer i ögonen fallande blefvo missförhållandena i det inre; folket började han-
Moskovitiska
krigartyper.
Träsnitt ur Herbersteins Rerum
Mosco-viticarum Commentarii, Wien 1557.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
