Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Runnymede, då Magna Charta utfärdades, hade den alltid ansett folkets intresse
sammanfalla med sitt eget. I stället för att — som deras ståndsbröder på fastlandet —
vara den kungliga despotismens drabanter voro de engelska adelsmännen förfäktare
af folkets frihet gentemot härskaren. Den religiösa hvälfningen, som annorstädes
medfört blodiga strider och revolutioner, hade i England försiggått långsamt, utan
inbördes krig och under kronans egen ledning. Därför rådde ej här det obegränsade
behof af lugn, af inre fred till hvarje pris, som i Frankrike, i Belgien, i Tyskland
dref folken i armarne på det furstliga enväldet. Slutligen hade de sociala
förhållandena i England sedan ett halft århundrade tillbaka utvecklat sig på ett sätt, som
alldeles icke var gynnsamt för Jakob I:s och hans ättlingars planer.
Under mer an hundraårig inre fred hade de sår helats, som »Rosornas» krig slagit.
Sa länge folket varit fattigt och betryckt, hade det i ödmjukhet underkastat sig det
starka konungadömet. Men nu hade handel, industri och åkerbruk tillväxt med
oerhörd snabbhet. Handelsflottan hade nått en glänsande utveckling, och sjömännen
voro i religiöst och politiskt afseende lika själfständiga som deras arbetsgifvare,
köpmännen i städerna och alla de, som hörde samman med denv En stolt och djärf
anda fyllde medelklassen, som betydligt tilltagit i antal och välmåga. På det
religiösa området hade, trots all fientlighet från kronans sida, den rena calvinismen
vunnit betydlig utbredning; särskildt hade flertalet af köpmän oqh smärre jordegare
slutit sig till den, och i underhuset utgjorde dess anhängare majoriteten. Folkets
sj älf medvetenhet, frifeetssinne och religiösa opposition hade rest en fast damm redan
mot de försök att nå enväldet, som gjorts af Jakob I, den förste konungen af huset
Stuart på Englands tron, och konungadömet hade förlorat sin popularitet. Då
Jakobs son, Karl I, den 27 mars 1625 satte kronan på sitt hufvud, visade sig på alla
håll motsatser, hvarur allvarsamma faror hotade att framgå: parlamentet, fylldt af
djärfva planer att taga makten; hos hofvet, trots nyss lidna nederlag, afsikten
att bibehålla Tudorérnas faktiska envälde; puritanismen — den stränga calvinismen
— rent demokratisk och stående på parlamentets sida.
Konung Karl I egde ingen af de egenskaper, som hade gjort hans fader
till’föremål för ringaktning och ovilja. Han hade en välbildad, smärt gestalt och ett fint
ansikte med lugna, bruna ögon. Hans uppträdande var värdigt, hans sedliga lif utan
fläck. Han talade sällan och föga, men uttryckte sig alltid med behag och
värdighet. Han var sparsam utan att vara girig, punktlig i alla företag och mer stark och
fast i sin vilja an hans företrädare. Men den unge monarken, som vid sin
tronbestigning hälsades med jubel, led af ödesdigra karaktärslyten: en halft omedvetenr
nästan naiv opålitlighet i ord och handling, en halsstarrighet, som ej ryggade
tillbaka for något löftesbrott, fullkomlig brist på klart omdöme och på insikt om hvad
som var praktiskt nyttigt och utförbart. Karl hade aldrig riktig blick för det
politiska lägets förutsättningar och kraf; hvad han önskade tog han alltid för verkligt.
Han råkade genast med parlamentet i en strid, som på grund af en lika dyrbar
som olycklig utrikespolitik blef an häftigare. Inom ett års tid blef underhuset
upplöst två gånger. Det tredje parlamentet, ar 1628, tvang konungen, som var i stort
behof af penningar, att antaga Petition of right. Genom denna förbjöds kronan
att upptaga tvångslån, att utan domstols beslut och utan iakttagande af lagliga
former häkta någon och att låta krigslagarne tillämpas i fredstid och mot fredliga
medborgare. Härmed skulle absolutismens verktyg hafva blifvit krossade. Men knappt var
lagen utfärdad, förrän konungen öfverträdde den, och sa utbröt tvisten med
parlamentet ånyo. Den 2 mars 1629 hemsände Karl äfven sitt tredje parlament och
beslöt att regera utan att höra folkets ombud.
Under hela elfva ar upprätthöll Karl detta system, och med grymhet förföljde
han dem, som uppträdde till försvar för det engelska folkets lagliga rättigheter. Till
det politiska förtrycket sällade sig religiöst. Karl I härstammade från Maria
Stuart, katolicismens martyr, och han hade alltid en lutning åt katolsk uppfattning.
Han fann nu bland de anglikanska andlige en man efter sitt sinne, biskopen af
London, William Laud. Han var visserligen en from och uppriktig man, men
tilllika lidelsefull och trångbröstad, och det kom för honom blott an på enhet, ordning
och subordination inom kyrkan. Det fick icke vara tal om någon rik växling eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
