Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUROPA EFTER FREDEN. 125
individuella afvikelser; alla skulle likformigt underkasta sig öfverordnades
befallningar. Man förstår, att för en man sådan som Laud den romerska hierarkien ar
idealet, icke därför, att han trott på sanningen af den romerska bekännelsen, utan
därför att den högsta kyrkliga maktens enhet och obetingade myndighet ar inom
den romerska kyrkan genomförd följdriktigare och kraftigare an annorstädes. Man
må nu erinra sig, att af den tidens fyra millioner engelsmän högst tvåhundratusen voro
katoliker och att det ojämförligt största antalet ansåg »papisteriet» som den
fruktansvärdaste och förhatligaste bland fiender. Trots detta började Laud, stödd på
härskaren, att förfölja puritanerna och sa småningom gifva högkyrkan en något katolsk
färg. Men ingenting ar farligare an att samtidigt angripa den religiösa och den politiska
öfvertygelse, som ett folk omfattar — det ar mer, an det i längden kan fördraga.
Endast med tillhjälp af en stark stående här och genom iakttagande af den
strängaste sparsamhet, hvarigenom folkets materiella intressen skulle skonas och
konungen ej behöfva lita till parlamentets bevillningar, skulle ett dylikt system varit
möjligt att genomföra. Men något sådant föll ej Karl I in. Han älskade att
uppträda med lysande ståt och njuta af ett förfinadt lifs behag. Hans hof blef en
samlingsplats för Europas främste konstnärer och lärde. Rubens var här en gärna sedd
gäst, och van Dyck blef engelska konungahusets ständige, rikt lönade hofmålare och
dog som sådan. Ben Jonson roade konungens omgifning med sina maskspel, Inigo
Jones skänkte den glädje genom sina praktbyggnader. Den eldiga och lefnadsglada
drottning Henrietta Maria deltog med hela sin själ i detta glänsande lif, och utan
tvekan lät hon därpå betydande summor offras. På detta sätt bortplottrades Karls
knappa inkomster, hvilka hade bort användas till uppsättandet af en pålitlig stående
här. Ja, de summor, som voro afsedda för hären, bortslösade konungen själf på
uppfinningar, på fästnings- och kanalbyggnader, på ändringar i armeens uniformering
och beväpning, mestadels af opraktisk art, och han måste därför ar för ar minska
armeens styrka, tills han slutligen nästan blott hade officerare utan soldater. Och
samtidigt upptog Karl godtyckliga, olagliga skatter med tillhjälp af trälsinnade
ämbetsmän och domare. Den mest begåfvade och handlingskraftige förfäktaren af det
kungliga enväldet, Thomas Wentworth, mera känd under benämningen lord Strafford,
blef hans mest betrodde rådgifvare; Laud åter utnämndes till ärkebiskop af
Canterbury och blef därigenom den anglikanska kyrkans främste man.
Uppmuntrad af de framgångar han hittills rönt i England beslöt konungen att
i Skottland införa den episkopala kyrkan med dess romerska anstrykning. Men detta
land, som beboddes af ett fattigt och halfvildt, men lidelsefullt och djärft folk,
cal-vinskt ända till fanatism, reste sig ögonblickligt (1637). Hela nationen ingick en
högtidlig förbindelse (covenant) att upprätthålla den protestantiska religionen samt
landets fri- och rättigheter. Tveksamt vidtog Karl sina åtgärder med anledning häraf,
hans tillgångar togo snart slut, och hans sammanrafsade, odisciplinerade soldater
fingo ej ut sin sold och rymde hoptals. Han såg sig nödsakad att inkalla
parlamentet för att erhålla större tillgångar (april 1640). Men han ville icke tillstå sitt
nederlag och med uppoffrande af ett envälde, som ändå var förloradt, för
konungadömet rädda hvad ännu räddas kunde, utan han sökte äfven nu förgripa sig på
folkrepresentationens rättigheter, och då parlamentet ej underkastade sig, sa upplöste
han »det korta parlamentet», sedan det varit samladt blott tre veckor.
Måttet var rågadt, aktningen for konungadömet, liksom fruktan för det, hade
försvunnit. Uppror egde rum på flere håll, trupperna vägrade lyda. Penningar stodo ej
att uppbringa. Skottarne ryckte in i England. Enväldets hela byggnad störtade
ohjälpligt omkull. Konungen måste erkänna sig besegrad och inkallade ett femte
parlament — »det långa». Det sammanträdde den 3 november 1640.
Parlamentet gjorde rent hus med enväldets redskap, bestraffade alla den
godtyckliga styrelsens ämbetsmän, lät afrätta Strafford och kasta Laud i fängelse. Karl
rörde ej ett finger för att rädda sina trogna tjenare. Men då underhusets flertal
vidtog allt radikalare åtgärder, började åter den allmänna meningen luta öfver åt
konungens sida. Om han kunnat iakttaga fasthet men samtidigt hållit sig inom lagens
råmärken, sa skulle han kunnat radda sin ställning. Men i stället begick han ett nytt
våldsdåd, då han i egen person begaf sig till underhuset för att häkta fem af dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
