Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
medlemmar (den 4 januari 1642). De voro på förhand varnade och hade satt sig i
säkerhet. Underhuset kallade folket till försvar för frihet och lag. Staden London och
landets rika industriområden i söder och öster grepo till vapen. Karl lemnade
hufvudstaden, och i de fattigare, glesare befolkade landskapen i norr och väster, där
adeln hade ett öfvervägande inflytande, samlade man sig under hans fana.
Inbördeskriget hade brutit ut mellan de kortklippta puritanerna, »rundhufvudena», och
rojalisterna, »kavaljererna».
I början hade konungens anhängare öfverhand. Det material, hvaraf Karls här
utgjordes, var vida bättre an de element, som samlats under parlamentets fanor.
Men parlamentshärens nederlag gjorde, att bland puritanerna ett ytterlighetsparti
uppstod; det var independenterna, hvilkas mål var personlig jämlikhet samt
fullständigt oberoende i politiska, sociala och kyrkliga förhållanden. En adel och ett
prästerskap skulle ej vidare utgöra privilegierade stånd, makten skulle ligga hos de
troendes samfund, hvilka icke skulle vara någon enhetlig kyrka underdåniga. Denna
logiska och enkla lära fyllde sina anhängare med järnhård beslutsamhet, och gentemot
den kunde ej i längden den moderatare »presbyterianismen» med sina halfheter hålla
sig uppe. Independenterna fingo dessutom en snillrik ledare i Oliver Cromwell.
Oliver Cromwell var född den 25 april 1599 i Huntingdon i östra England och
var son till en godsegare. I enlighet med skick och bruk inom familjen sändes han
till en lärd skola och studerade sedan vid universitetet i Cambridge. Några större
vetenskapliga framsteg gjorde han emellertid icke. Men han erhöll snart ett sådant
anseende, att han redan i sitt tjugunionde ar blef vald till ledamot af underhuset.
Nu — 1628 — liksom i »långa parlamentet» fäste han uppmärksamheten på sig,
icke genom sin talarbegåfning utan genom häftigheten och bristen på reda i sitt
språk. Först på slagfältet uppenbarade sig hans väldiga, eldiga, men på samma
gång klara och sluga ande. För Cromwell var det ingalunda möjligt att göra upp
sitt lifsverk efter länge öfvertänkta teorier. Hans snille var af praktiskt slag, han
handlade vid hvarje tillfälle efter sakernas dåvarande läge, som han förstod att med
ojämförligt skarpsinne bedöma och med djärf, rask handlingskraft begagna. Han
insåg tidigt, att om parlamentets sak skulle föras till seger, det vore nödvändigt att
uppträda med bestämdhet på alla håll; han kände instinktmässigt, att under
revolutioner framgången ler mot den beslutsammaste. Därför slöt han sig till
independenterna, hvilkas svärmiska men på samma gång energiska och demokratiska
religiositet tilltalade hans starka karaktär. Han samlade i de östliga grefskapen en kar
af tusen unga landtman, välbärgade men härdade bondsöner, fanatiska och djärfva,
det bästa rytteri i världen. Detta var Cromwells berömda »järnsidor», i tapperhet
kavaljerernas likar men i disciplin dem vida öfverlägsna. Sträng tjenstgöring och
andaktsöfningar utfyllde i växling deras tid.
Denna trupp vann sådant rykte, att dess öfverste, Cromwell, befordrades till
generallöjtnant. Som sådan räddade han vid Marston moor i närheten af York de
redan slagna skottarne och kastade slutligen fienden fullkomligt på flykten (den 2 juli
1644). Denna drabbning bragte hela norra England i parlamentets hand.
Den glänsande segern hade till följd, att alla högre officersplatser inom kort
tillföllo independenter; öfverbefälet gafs åt Thomas Fairfax, som stod dessa nära. De
rensade hären från dess presbyterianska element, hvilka de ersatte med sina egna
tros-fränder. Det var människor, som bådo och stredo med samma eld; ingen svordom
hördes i deras läger, intet kortspel förekom där, inga orgier. Som Herrens utvalda
redskap mot filisteer och amalekiter betraktade sig dessa ifriga calvinister; de
utgjorde en armé af verkliga troshjältar. Det hände ofta, att simpla soldater, gripna
af anden, meddelade sina officerare teologisk undervisning, men i tjensten hölls
stram disciplin. Enhvar, som gjorde sig skyldig till plundring, myteri eller hädelse,
blef på det strängaste straffad.
Det ökade inflytande, som detta fanatiska parti vann, gaf sig till känna däri, att
efter tre års afbrott ärkebiskop Lauds process åter togs upp. Med kränkning af
lagens både form och anda blef prelaten dömd till döden och afrättad (januari 1645).
Den omorganiserade independenthären vann sedan vid Naseby (den 14 juli 1645) en
afgörande seger, hvaraf Cromwell hade den största förtjensten; den kungliga arméen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
