Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
134 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Han var en våldsam, eldig natur liksom sin stora italienska motbild, en kraftig, nästan
vild karaktär och fullkomligt fri från hvarje fördom. Kärf stränghet, djup
innerlighet samt akta adel i form känneteckna hans verk.
Litteratur och konst kasta således ett förklaradt skimmer öfver det tynande
Spanien. Själfva dess dödskamp har öfver sig något storartadt och tilldragande och
låter an en gång dess ädlare och högre anlag framträda på ett glänsande sätt. Spansk
vetenskap hade emellertid för länge sedan dött, kväfd af inkvisitionens omfamning.
I mycket stod den Apenninska halfön politiskt sedt i beroende af Spanien, men
dess andliga och sociala utveckling var mycket olik detta lands. Den seger, som
den exklusiva och ofördragsamma riktningen inom den katolska kyrkan vunnit, hade
väl kunnat skada och försvaga Italiens intellektuella blomstring, men den hade ej
kunnat helt och hållet tillintetgöra den. Härtill bidrog i väsentlig mån den
omständigheten, att i Italiens förnämare kretsar mildare seder mer och mer gjorde sig
gällande och till och med omärkligt vredo vapnen ur inkvisitionens hand. De stora
konstnärerna och skalderna hade icke förgäfves arbetat på den italienska kulturens
utveckling, icke förgäfves hade familjerna Medici, Este, Gonzaga och flere påfvar
föredragit fredliga lagrar framför krigiska: efter ett ögonblick af blodig och grym
reaktion hängaf sig hela folket, äfven prästerskapet, alltför mycket åt konstens oeh
poesiens veka behag för att tänka på autodafeer och jakt på kättare. Visserligen fick
det ej komma i fråga att angripa religionen, kyrkans institutioner eller
regeringssättet i den ena eller andra staten, men frånsedt detta gällde det ej här, som fallet var
i Spanien, att ängsligt hålla den andliga utvecklingen inom skrankorna. Denna
blomstrade tvärtom under det säkra och dock milda skydd, som skänktes af lagar, hvilka
respekterades och tillämpades af regenter, som voro enväldiga men icke despotiska.
Hela folket — äfven de allra fattigaste och okunnigaste — var med hänförelse fäst
vid sina diktare och konstnärer.
I politiskt afseende rådde i allmänhet lugn i Italien. Den mäktigaste staten var
alltjämt Venedig, men äfven denna sökte sin lycka uteslutande i att bevara det
bestående: i det inre gällde det att hålla vid makten en misstänksam, starkt afgränsad
aristokrati, som visserligen upprätthöll ordning och skipade rätt åt alla, men
utestängde den stora massan af befolkningen från hvarje deltagande i det politiska
lifvet; hvad den yttre politiken angår afhöll man sig ängsligt från hvarje kraftigt
beslut och ville framför allt undvika krig.
Italiens tillbakagång i politiskt och militäriskt afseende finner sitt motstycke på
det litterära området, där — liksom i Spanien — förkonstling och tillgjord kvickhet
triumferade. Neapolitanen Giambattista Marini var det, som angaf tonen. Denna
»marinism» visade sig jämväl inom byggnadskonsten: man sträfvar efter det
omfångsrika, det kolossala, efter öfverdrifven dekorativ prakt, efter måleriskt
perspektiv, hvilket dock strider mot denna konsts väsen. Intet får behålla sin naturliga
karaktär; väggarnes raka linier förvandla sig till framåt- och bakåtbuktande kurvor
med våldsamma utvikningar, arkitraverna blifva vågformiga, gaflarne meningslöst
afbrutna, kolonnerna lika meningslöst skrufformigt vridna; öfverallt en skrytsam
rikedom af rankor, frukter, figurer, rykande skålar, emblem af alla slag. Lorenzo
Bernini (1598 — 1680) ar den mest framträdande målsmannen för denna »barockstib.
Hans lärjunge och medtäflare Borromini sökte öfverträffa honom genom den
bisarraste behandling af alla konstruktiva element. Bernini fick norr om Alperna
blott alltför många efterföljare; jesuiterna särskildt funno i denna brokiga, på all
idealitet blottade prakt ett förträffligt medel att stimulera den tillnyktrade och
blaserade tidens smak.
Äfven plastiken deltog i denna sträfvan efter effekt och lidelsefull rörelse, och då
den med sitt kyliga, lugna väsen framför allt ar hänvisad till ädel enkelhet i
formerna, blef denna utveckling för den i högsta måtto fördärflig. En mängd
anspråksfulla, pompösa verk såg dagen, och deras af naturen begåfvade mästare ådagalade i
dem på tragiskt sätt skulpturens förfall. Äfven på detta område gick Bernini i
spetsen, och under sex påfvars regering fyllde han Rom med sin mejsels alster.
Öfverdrifna rörelser, lystenhet i behandlingen af det nakna, rå muskelkraft i manliga,
koketta åthäfvor i kvinnliga figurer, extatiska eller förvridna anletsdrag, orolig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
