Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EUROPA EFTER FREDEN.
135
fladdrande dräkt, sådant ar hvad som utmärker en konst, hvars tusen gånger efterapade
stormästare den, trots allt, genialiske Bernini var.
Ej heller målarkonsten kunde undandraga sig inflytelser från detta håll. Men å
ena sidan var denna riktning icke sa onaturlig för denna konst som för skulpturen,
då den, särskildt om tekniken ar mycket fulländad, genom färgernas glans och
friskhet, genom vek och skimrande förtoning af ljus och skuggor här kan nå mycket
betydande verkan; å andra sidan fann den högt begåfvade utöfvare, som förstodo att
hoja den ur dess förirringar, att rena och förädla den. I början af detta tidehvarf sökte
till och med Ludovico Carracci och hans brorson Annibale återföra målarkonsten till
studium af naturen och af 1500-talets store mästare, och de nådde på denna väg
lyckliga och glädjande resultat. Men redan deras lärjunge Dominico Zampieri,
vanligen kallad Domenichino, och Guido Reni stodo blott i sina ungdomsarbeten kvar
på denna ståndpunkt; längre fram lade de i enlighet med tidens smak an på yttre
grannlåt, öfverdrifven fyllighet i gestalter och sliskig behagfullhet. Den mest typiske
representanten för denna riktning ar Carlo Dolci. Dock förstå nämnda konstnärer att
genom blomstrande friskhet och kraft i färgen, genom utbildadt skönhetssinne och ofta
äfven genom sann känsla förläna sina verk en högre betydelse och höja dem vida
öfver sinnlig effekt. Den, som längst och fullständigast bevarade märgfull
naturlighet och lysande, kraftig kolorit, var Francesco Barbieri, kallad Guercino. Sålunda
nådde Italiens målarkonst under 1600-talet dock en efterblomstring.
Å andra sidan yttrade sig tidens urartning i den krassa naturalism, den råa och
käcka plumphet, som Caravaggio (Michelangelo Amerighi) gjorde till sin skolas
grundsatser. Att han egde ovanlig kraft och skakande sanning i sin framställning gjorde
hans exempel blott ännu mer fördärfligt, då det därigenom gjorde större intryck.
Verkligt lyckade voro blott hans framställningar ur de lägsta klassernas lif.
Hur betydande insatser på det konstnärliga området Italien och Spanien an
gjorde, sa trädde dessa land dock i politiskt afseende mer och mer tillbaka för det
hastigt uppåtsträfvande Frankrike, nu styrdt af den unge konung Ludvig XIV.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
