- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
136

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

P. le Pautre fec.

2. Ludvig XIV:s hjältetid.
Ludvig XIV hade genomlevat en glädjelös barndom. Tidigt beröfvad sin fader,
försummad af sin moder, som delade sin tid mellan andaktsöfningar, regeringsbestyr
och sin förbindelse med Mazarin, hade han aldrig erfarit föräldrakärlekens
välsignelse. Under sin uppväxttid sysselsatte han sin lifliga ande med militära öfningar,
med litterära studier, som visserligen blefvo rätt ofullständiga, samt med jakt.
Kardinalen själf gjorde honom förtrogen med statens intressen och lärde honom
grundligt principerna för en obegränsad kunglig makt och en hänsynslös eröfringspolitik.
Den unge monarken öfverlät med obegränsadt förtroende statens ledning åt denne
sin andre fader.
Men den 9 mars 1661 dog Mazarin. På morgonen följande dag framträdde
Ludvig för de förvånade ministrarne med den förklaringen: »Mina herrar, jag har låtit
kalla eder hit för att säga eder, att det nu ar tid, att jag själf regerar. I skolen gifva
mig edra råd, sa ofta jag beder eder därom. Jag förbjuder eder att underteckna något,
hvad det vara må, till och med ett pass, utan min befallning. I skolen hvarje dag
personligen aflägga räkenskap for mig och ej gynna någon framför den andre».
Därmed började Ludvig XIV:s själfhärskardöme.
Från första ögonblicket visade han sig ega den kungliga gåfvan att med klar
blick utse de mest lämpliga och mest begåfvade personer till sina främste
ämbetsmän, att sätta rätt man på rätt plats. Öfver de första årtiondena af hans regering
lyste den strålande konstellationen Lionne, Louvois och Colbert.
Hugo de Lionne var en genialt anlagd natur; i allt en eldig själ, var han måttlös,
det månde gälla arbete eller nöje, Hans lifliga och genomträngande förstånd,
understödt af den mest vidtgående kännedom om ärendena, sparade honom visserligen
mycken möda. Hur vårdslös han kunde vara, då det gällde detaljer, sal förstod han
att med omtänksamt mästerskap uppgöra viktiga politiska planer. En glänsande stab

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free